För att fortsätta de litterära ­metaforerna kan konstateras att årets Almedalsvecka varit som ”I väntan på Godot”. Nyfikenheten och förhoppningarna på Löfven, som uppträdde under evenemangets näst sista dag, har varit större än intresset för flera av de mindre partiernas aktiviteter.

Nyheten var alltså att S med hjälp av satsningar på svenska klimatföretag och deras exportverksamhet vill förena miljöpolitik med nya jobb. En sorts våning två i Göran Perssons ”gröna folkhem”, trots att ettan knappt blev påbörjad i annat än ord.

Men intressantare än lördagens utspel är Socialdemokraternas på­gående förändringsarbete. För några år sedan lanserades de nya Moderaterna under buller och bång. Den här gången är gesterna mindre och röstvolymen lägre, men det är tydligt att en ny social­demokrati är på framväxt.

Det har ofta talats om hur S tagit skada av att vara borta från regeringsställningen under två mandatperioder. Den nya generationens bästa hjärnor har flytt partiet och i stället närmat sig borgerligheten. Beskrivningen är säkert riktig, men kanske har partiet också vunnit en fördel av tiden i opposition. En lektion i ödmjukhet.

Göran Perssons regeringstid präglades av att alla andra partier tvingades förhålla sig till om inte hans egen fysiska person så i alla fall hans parti. Mona Sahlins ledarstil var helt annorlunda, men fortfarande under hennes tid kvarstod känslan att en S-regering egentligen var normaltillståndet i svensk politik.

Håkan Juholt skulle å sin sida vrida Sverige åt vänster helt på egen hand, som om det räckte med svepande slagord med klasskampsprägel.

Dagens socialdemokrati har en helt annan framtoning, det har stått tydligt inte minst i Almedalen. I stället för konfrontation och självtillräcklighet präglas Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons attityd av resonerande, lyssnande, prövande – och omprövande.

När Andersson framträder i Alme­dalen berömmer hon delar av regeringens­ ekonomiska politik. Hon säger sig ha varit djupt bekymrad över de höga sjuktalen under den förra S-regeringen och uttrycker försiktig ­optimism om Moderaternas nyföreslagna jobbpakt.

Socialdemokraternas kliv mot mitten är på många sätt goda nyheter för Sverige­. I dag befinner vi oss i den för många länder avundsvärda situationen att de två största partierna, tillika maktrivalerna, är relativt överens om många av politikens viktigaste frågor. Konkreta satsningar mot långtidsarbetslösheten, acceptans av valfrihet i välfärden, åtgärder speciellt riktade till unga och andra grupper som har särskilt svårt att få jobb.

De som blir lidande av närmandet mellan S och M är förstås småpartierna – på båda sidor av den traditionella blockgränsen. Det är också något som vi fått många bevis på i Almedalen.

För Socialdemokraterna själva återstår många svåra frågor trots väljarnas pågående opinionsromans med Stefan Löfven. Naturligtvis är det ohållbart i längden att hänvisa till arbetsgrupper när företrädarna får skarpa frågor om framtidens skattesystem och vinster i välfärden.

Speciellt skattefrågan kommer att bli allt viktigare i takt med att valet närmar sig. Jobbskatteavdragen tillsammans med andra sänkningar har gett större frihet till individer och hushåll. Innebär de nya Socialdemokraterna att partiets gamla skattehöjarreflex är borta eller ser S fortfarande människors lön som politikernas egendom att portionera ut efter olika nivåer av välvilja?