Huvudledare

Debatt från skyttegravarna

Vad är det vi ser?
Vad är det vi ser? Foto: Jerker Ivarsson

DN 11/2 2016. Tänk om den migrationspolitiska diskussionen kunde nyanseras på samma sätt som skett med debatten om hedersvåld. Vilda anklagelser från skyttegravarna leder oss ingenstans.

På tidningen Expos hemsida finns en gammal artikel om nazismens syn på kön och genus. ”Enligt nationalsocialistisk definition har kvinnan och mannen skilda biologiska och själsliga förutsättningar”, heter det. Könsrollerna beskrivs som ”traditionella” där kvinnan förutom sitt barnafödande förväntas sköta markservice och familj.

I sak finns inget att ifrågasätta. Men efter de senaste veckornas debatt finns en fråga som dröjer sig kvar: Innebär dessa sakuppgifter att alla debattörer som argumenterar för mer av traditionella könsroller ”reproducerar extremhögerns politiska berättelse”? Eller går det att diskutera sådant som exempelvis vårdnadsbidrag utan att anklagas för att låna nazismens retorik?

Det är den fråga man måste ställa sig efter att ha läst Expos chefredaktör Daniel Poohls bemötande av debattörerna Lasse Granestrand och Jasenko Selimovic (Expo 25/1 och DN 10/2). Poohl är naturligtvis i sin fulla rätt att invända mot såväl argumentation som slutsatser. Men någon debatt om verklighetsbeskrivning kan det aldrig bli om man väljer att smeta ned sina motdebattörer med högerextrema referenser i stället för att koncentrera sig på sakfrågan. Än mindre någon lösning.

Och hur ser då verkligheten ut? Det beror på perspektiv. Den som på flera mils avstånd tittar ut över horisonten ser bara himmel och hav, med en skarp gräns däremellan. Den som går närmare upptäcker sand, grus, sten, klippor, träd, buskar, blommor, människor, picknickkorgar, badbollar, båtar, fåglar, flugor, insekter.

Nästan alla vet att världen inte är svart eller vit. Ändå envisas många med att debattera som om den vore det. I de pågående debattrådarna rörande migrationspolitiken är det just denna polarisering vi i huvudsak ser.

 

Nästan alla vet att världen inte är svart eller vit. Ändå envisas många att debattera som om den vore det.

 

Antingen är (nästan) alla EU-migranter offer för människohandel – eller inga. Antingen är alla som kommer över Medelhavet ekonomiska lycksökare eller så flyr alla undan krig och förföljelse. Antingen är alla ensamkommande från Afghanistan överåriga potentiella våldtäktsmän eller så är alla godhjärtade minderåriga som blott kommer med en dröm om att få gå i skolan.

Debatten om hedersvåld följde till en början ett liknande mönster. Den som för tio år sedan påpekade det självklara – att det faktiskt inte är flickor som heter Lisa Jansson som riskerar att skjutas i huvudet av sin pappa för att de har gått på bio med en manlig klasskamrat – gjorde bäst i att rusta sig för storm. Samma rasismanklagelser som nu utslungas vilt, for genom luften även då.

Sedan dess har debatten om hederskultur nyanserats avsevärt. I dag är det nästan bara en del vänsterpartister som förnekar att det i vissa utsatta områden finns en självutnämnd sedlighetspolis som systematiskt inskränker de boende kvinnornas frihet.

Men i stort erkänns fenomenet och kan numera diskuteras utan skygglappar och i kulturell och socioekonomisk kontext. Tänk om vi kunde föra dagens migrationspolitiskt heta debatt med samma typ av bredd och nykterhet.

Den som på allvar vill diskutera kultur och ursprung som en faktor bakom viss brottslighet måste vinnlägga sig om att rensa bort andra kända variabler. Dit hör missbruk, kriminella subkulturer, ekonomiska svårigheter och psykisk sjukdom. Men ännu mer kön och ålder. Om man ska jämföra olika invandrargrupper med gruppen infödda måste man således väga in eventuella demografiska skillnader.

Låt säga att en grupp från ett visst land till stor del utgörs av socioekonomiskt utsatta män i brottsaktiv ålder. Då måste deras brottslighet jämföras med motsvarande grupp socioekonomiskt utsatta infödda män i samma ålder. Annars visar jämförelsen bara på hur kön, ålder och socioekonomiska förhållanden – och inte kultur eller etnicitet – påverkar brottsligheten.

Slutligen: vad man än kan säga om den ena eller den andra gruppen bör man minnas att de individuella skillnaderna alltid är större än de kollektiva likheterna. Eller som Bosse Parnevik skrev i ”Invandrarna” 1992:

En kommer hit för att fly från nöden

En kommer hit för att undgå döden

En kommer hit av terror tvungen

En kom hit för att gifta sig med kungen

Dom är tyskar, iranier, greker, och turkar

Mest är dom snälla, andra är skurkar

En del är ärliga, andra skumma

en del är genier, andra dumma

Mest är dom fredliga, andra vill slåss

med andra ord: Så lika oss!

DN Ledare. 11 februari 2016