Det var verkligen inte konstigt att EU-kommissionär Cecilia Malmström lät pressad när hon i går morse intervjuades i radions P1.
Hon har ett av kommissionens svåraste och samtidigt viktigaste uppdrag. Malmström ska försöka få unionens medlemsländer att ta emot flyktingar som behöver asyl – och samtidigt förhindra illegal invandring från Nordafrika.
Hon måste vädja till unionens medlemmar att ta gemensamt ansvar för en eventuell flyktingström – och samtidigt hota med en krislag som kan tvinga medlemsländerna att ge flyktingar temporärt skydd.
Det är en svår balansgång mellan unionens plikt att ta emot människor som behöver skydd och medlemsländernas rätt att säga nej till oreglerad invandring.
Inför gårdagens möte i Bryssel om dessa känsliga frågor var stämningen upphetsad.
Italiens Frattini varnade för en massflykt från Nordafrika av ”bibliska dimensioner”. Syftet var att försöka stoppa flyktingarna och att slippa ta ansvar för dem som ändå lyckas ta sig i land.
Men Sveriges migrationsminister Tobias Billström förklarade att Italiens katastrofvarningar är överdrivna, och han har sannolikt rätt.
Hittills har det bara kommit ungefär fem tusen tunisiska flyktingar. Och om utvecklingen i Nordafrika går åt rätt håll kommer strömmen antagligen att gå åt motsatt håll.
Många lever ett uselt liv i Europa och utsätts för en alltmer öppen diskriminering och rasism. Att få återvända hem till ett mer demokratiskt och välmående land är inget hot – utan en dröm. Det borde bekymra den åldrande europeiska kontinenten mer än att människor kommer hit.
Men vad händer om Libyens hårt kontrollerade gränser öppnas? Ingen vet hur många människor på flykt som befinner sig i landet. Uppskattningar från International organisation for migration pekar på att det kan finnas mer än en och en halv miljon flyktingar.
Bland dem finns säkert många från till exempel Eritrea och Somalia. Om de nu lyckas ta sig över Medelhavet har en stor del av dem säkert rätt att få asyl.
Därför är det beklämmande att Tobias Billström anser att Sverige inte har något ansvar för det som sker. I en intervju med DN:s korrespondent hävdar han att vårt land har tagit emot betydligt fler flyktingar än Italien och att Rom därför inte behöver hjälp.
Men EU har en gemensam gräns utåt och länderna måste därför bistå varandra. Om Italien på egen hand ska ta emot människor som flyr kan det dessutom gå riktigt illa.
Det vet vi redan. För ett antal år sedan inledde Italien ett obehagligt och delvis hemligt samarbete med Libyen. Snart var Medelhavet olycksbådande tyst och tomt. Redan då borde EU-kommissionen ha ingripit och tvingat Italien att följa unionens gemensamma regler.
I stället besökte Cecilia Malmström förra året Libyen för att underteckna ett avtal om fördjupat samarbete rörande migrations- och asylfrågor. ”Det var kanske naivt”, svarade hon i gårdagens radiointervju. ”Men det var ändå ett försök att nå människor som lever under fasansfulla förhållanden.”
Ja, om det enbart hade handlat om att bygga upp ett bättre asylsystem i Libyen skulle det möjligen ha kunnat accepteras. Men överenskommelsen innebar ett slags godkännande av Italiens avtal med tyrannen i Tripoli. Ett erkännande av hans roll som EU:s gränsvakt.
Desto större skäl för EU att nu ta ett gemensamt ansvar för den flyktingström som kan komma. Och då borde förstås Sverige höra till de länder som ställer upp.
DN 25/2 2011