Tyvärr finns det politiker som utgår från att det politiska engagemanget och den representativa demokratin måste bli allt svagare. Att det är fel visar inte minst exemplet USA.
Politiker i alla världens demokratier vallfärdar nu till USA för att lära sig konsten att vinna ett val. Barack Obamas kampanjorganisation framstår som ett skolexempel på skickligt partiarbete. Presidentkandidaten själv lyckades skapa en bild av en lyssnande och lyhörd ledare. Han beskrev sina långsiktiga mål men lämnade i betydande utsträckning åt väljarna att själva fylla i det mer konkreta politiska innehållet.
För att bilden ska bli rättvisande måste den emellertid också innehålla det faktum, att det politiska deltagandet i USA successivt ökat under det senaste decenniet. Trendbrottet kom inte med Obama utan på 1990-talet. Vad demokraterna lyckades med var att kombinera det stigande politiska engagemanget med det stora intresset för Obamas person och politik.
Sett ur ett europeiskt perspektiv är trendbrottet väl så intressant som kampanjmetoderna. Erfarenheten visar att politiska trender i USA nästan undantagslöst med en viss fördröjning slår igenom även i Europa. Så har det varit när partiernas representativitet och legitimitet försvagats och när väljarna tagit avstånd inte bara från politiken utan också från politikerna.
I Sverige har andelen partiaktiva och partilojala fortsatt att minska även om det börjar finnas tecken på viss återhämtning, än så länge svagare än den i USA. Försvaret för den representativa demokratin och för partiernas roll som länk mellan väljare och valda står emellertid inte högt på någon politikers agenda. Tvärtom har politiker ofta en tendens att be om ursäkt när de ska beskriva sitt uppdrag som förtroendevalda representanter.
I Lönneberga var kommunalnämndsordförande det finaste uppdrag man kunde få, och att Emil Svensson i Katthult skulle få ett sådant förtroende vågade hans mor bara drömma om. Så mycket makt, men framför allt så mycket ansvar.
Vilken mor drömmer i dag om att hennes dotter eller son ska bli ordförande i kommunstyrelsen?
Men det ligger faktiskt i det politiska uppdraget inte bara att förvalta utan också att förnya och förändra. Kommunpolitiker som klagar över att det är så svårt att få människor att ta på sig förtroendeuppdrag drar ofta den förbluffande slutsatsen att lösningen ligger i minska antalet uppdrag och lägga större ansvar hos färre personer. En handfull halvproffs i kommunstyrelsen tar över facknämndernas verksamhet. Facknämnderna får, där de finns kvar, färre ledamöter. Fullmäktiges betydelse reduceras. I stället för att ägna tid åt exempelvis övergripande idédebatter om samhällsplanering, skolutveckling eller kulturfrågor får politikerna i det högsta beslutande organet nöja sig med att rösta ja eller nej till de beslut som i praktiken redan har fattats i kommunstyrelsen.
Runt om i Sverige finns dock exempel, både i kommuner och i partigrupper, på att det politiska intresset är stort. Får människor rimliga förutsättningar är de också beredda att engagera sig, och det behövs faktiskt ingen Barack Obama för att åstadkomma förändringar. Men rimliga förutsättningar är inte att uppdragen blir allt färre och allt tyngre eller att de lokala partiorganisationerna nöjer sig med att läsa upp dagordningen för nästa möte i kommunstyrelsen.
Det är ingen naturlag att andelen partiaktiva ska fortsätta att minska, det visar exemplet USA. De partier som inte förstår detta gör inte bara sig själva utan hela den representativa demokratin en björntjänst.