I morgon går Afghanistan till val. Det är andra gången val hålls i landet efter USA:s invasion och talibanregimens fall 2001. Det är andra gången demokratiska val hålls i Afghanistan någonsin.

Det är 39 män och 2 kvinnor som kandiderar till landets högsta ämbete – presidentposten. I praktiken står striden mellan tre huvudkandidater – den sittande presidenten Hamid Karzai samt utmanarna Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani. Karzai väntas bli omvald trots att hans styre präglats av korruption och oförmåga att få bukt med våldet från talibanerna.

Men oavsett utgången blir valet ett test av säkerhetsläget i landet. Talibanrebellerna har trappat upp sin aktivitet inför valet och visat att man kan slå till mot centrala byggnader mitt inne i huvudstaden Kabul. De har hotat med fler attentat på själva valdagen och uppmanat till valbojkott.

Trots det har 17 av Afghanistans 30 miljoner röstberättigade registrerat sig. Ett högt valdeltagande skulle i sig vara en seger för landets regering. Varje afghan som går till vallokalen tar dock en stor personlig risk. På sina håll har talibanerna hotat hugga av fingret – som används vid röstningen – på väljare. Självmords­attentat är en annan och högst påtaglig fara för den som köar för att rösta.

Afghanistans största utmaning är att bygga upp en fungerande och legitim statsmakt. För talibanerna är islam den enda legitima auktoriteten. För de demokratiska krafterna handlar det om att vinna folkets förtroende. Ska det lyckas måste två saker hanteras samtidigt. Den afghanska regeringen måste få kontroll över landet. Utan en militär och polisiär infrastruktur fungerar ingenting annat. Att bygga skolor för att få dem nedbrända skapar bara besvikelse och upprördhet.

Men den civila infrastrukturen måste också fås på plats. Utan skolor, sjukhus, vägar och nya arbetstillfällen kommer upprorsmakare, talibaner och kriminella klanledare att fortsätta rekrytera anhängare.

Att försöka bygga en stat från grunden kan tyckas som en omöjlig uppgift. Men alternativen är värre. Misslyckas rege­ringen i Kabul väntar antingen anarki och inbördeskrig eller förnyat talibanstyre. Det sistnämnda skulle innebära ”ordning” till priset av offentliga avrättningar, stympningar och kvinnoförtryck av historiska mått.

Ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv skulle talibanerna vid makten dessutom destabilisera grannländerna. Främst gäller det kärnvapenmakten Pakistan, men även de centralasiatiska länderna i norr.

Lägg till detta att talibanregimen, fram till 2001, upplät afghanskt territorium åt terrornätverket al-Qaida och skälen för västvärldens militära närvaro blir tydliga. De som kräver ett tillbakadragande av västmakternas trupper måste ha ett svar på hur Afghanistan ska kunna klara sig på egen hand. Något bra svar på den frågan finns inte.

Fallerade stater, som Afghanistan och Somalia, är i en globaliserad värld en angelägenhet för hela världssamfundet. Kaos och inbördeskrig är de värsta villkor människor kan leva under. Det är även en perfekt grogrund för internationell terror. Cynismen ligger inte i att med militär hjälp försöka upprätta ett stabilt och demokratiskt styre i dessa länder. Cynismen ligger i att lämna dem i sticket eller se genom fingrarna med inrättandet av inhumana diktaturregimer.

Att allmänna val tack vare utländsk militär närvaro för andra gången kan hållas i Afghanistan är ett uttryck för världssamfundets solidaritet – men även för vår egen självbevarelsedrift.

DN