Den svenska neutralitetspolitiken var kanske realpolitiskt förståelig, kanske till och med klok – så länge målet med säkerhetspolitik är att skapa största möjliga säkerhet för det egna landet.

Däremot får vi ständigt nya påminnelser om hur moraliskt förkastlig den varit.

Under två världskrig har vi agerat vindflöjel, under det andra stöttade vi länge Adolf Hitlers krigsmaskineri.

Och under de 45 åren av kallt krig spelade vi under täcket med västmakterna – samtidigt som vi på ett ofta direkt sorgligt vis undvek att ta stark offentlig ställning mot den diktatur som förslavade halva Europa.

I dag högtidlighålls att det var 20 år sedan våra baltiska grannar, Estland, Lettland och Litauen, åter blev fria nationer. På Utrikesdepartementets hemsida står att läsa: ”Det var i augusti 1991 som Sverige erkände och återupprättade diplomatiska förbindelser med Estland, Lettland och Litauen. Sedan dess har Sverige gjort stora insatser för att främja och befästa ländernas återvunna självständighet.”

De två orden ”sedan dess” känns sällsynt väl valda. Baltikum är sannerligen inget vackert kapitel i den svenska efterkrigspolitiken. Det finns alltför många exempel på hur dåvarande, framför allt socialdemokratiska, politiker svävade på målet om Östeuropa i allmänhet och Baltikum i synnerhet.

Man behöver inte betvivla det demokratiska engagemanget hos höga partiföreträdare som Olof Palme och Sten Andersson. Däremot kan konstateras att deras misstro mot USA:s utrikespolitik vid alltför många tillfällen hindrade dem från att tala klarspråk i grundläggande demokratifrågor.

När (dåvarande utrikesministern) Sten Andersson svarade nej på frågan om huruvida Estland var ockuperat må han ha haft hur rätt som helst i strikt folkrättsligt juridisk mening – men moraliskt och sakligt är ett sådant påstående hårresande, vilket var och är alltför tydligt för de direkt berörda, människorna i Estland.

När en politiker som (dåvarande kabinettssekreteraren) Pierre Schori till Svenska Dagbladet säger om de baltiska staterna att ”det är ofrånkomligt att de är en del av Sovjetunionen” kan det vara korrekt om man detaljstuderar Helsingforsöverenskommelsen från 1975, men framför allt vittnar det om – i bästa fall – ett komplett ointresse av vilka signaler en toppdiplomat bör sända ut när valet mellan demokrati och diktatur ställs på sin spets.

Det är med andra ord inte utan skamkänslor men med den största uppriktighet som vi i dag kan gratulera Estland, Lettland och Litauen för 20 år av självständighet. Det är mycket passande att detta sker med ett måndagsmöte på Norrmalmstorg. Här samlades under flera år de politiker och vanliga människor som såg bortom den cyniska realpolitiken och verkligen vågade ta ställning för den baltiska självständigheten, mot Sovjetkommunismen.

Kan vi lära något av historien är det just detta: den som konsekvent höjer sin röst för demokratin riskerar att länge få göra det i motvind, men när vinden mojnat framstår hennes ställningstagande som det enda moraliskt riktiga.

Nu, när en ny revolution pågår inför våra ögon i Nordafrika och Mellanöstern, har vi chansen att återigen höja våra röster för demokrati, yttrandefrihet, marknadsekonomi, mänskliga rättigheter och religiös tolerans.

Att göra detta är inte kolonialism – lika lite som ett ställningstagande för de baltiska ländernas frihet var USA-imperialism, McCarthyism eller ”antikommunism” (jo, det fanns en tid då även detta användes som skällsord.) Varma gratulationer, Estland, Lettland och Litauen.