Det började användas i Grekland och sedan spreds ordet snabbt i hela Europa.
När förbundskansler Merkels och president Sarkozys namn smälts samman framträder bilden av ett toppstyrt Europa där Tyskland och Frankrike dikterar villkoren för alla andra.
Bakom ytan av enighet har det dock pågått en intensiv kamp om hur eurokrisen ska lösas. Paris och Berlin har olika åsikter om mycket.
Förhållandet bygger på resonemang. Det Merkel och Sarkozy har gemensamt är ett starkt intresse av att rädda den valuta som länderna är beroende av.
Dessutom är båda födda ungefär tio år efter andra världskrigets slut. De har inte själva upplevt kriget, men förväntas få arvfienderna att fortsätta hålla sams. Det är ett förpliktigande politiskt arv som inte får förskingras.
Hoppas det räcker som sammanhållande kitt. Europa mår trots allt bättre om det omaka paret lyckas hålla ihop än om relationen spricker.
Annika Ström Melin
Kackerlacka
Våren 1994 massmördades ungefär 800.000 människor i Rwanda inom loppet av 100 dagar. En viktig del i folkmordet var den mediala hatkampanj som riktades mot landets tutsiminoritet, helt i klass med nazisternas värsta antisemitiska propaganda på 1930-talet.
I radiosändningar uppmanades hutumajoriteten till ett ”slutgiltigt krig” för att ”utrota kackerlackorna”.
Metaforen kackerlacka krävde ingen vidare förklaring. Ty vad gör man med en kackerlacka om den äter sig in i hemmet? Man ser till att den utrotas.
Det var därför ingen tillfällighet när Libyens diktator Muammar Khaddafi i våras började beskriva landets rebeller som just ”kackerlackor”.
Han ville åstadkomma samma effekt som de rwandiska folkmördarna 15 år tidigare: att bana väg för ett massmord.
Att beskriva andra människor som skadedjur eller något annat avskyvärt är att frånta dem mänskliga egenskaper. Det är ett led i en avhumanisering som massmördare nästan alltid iscensätter, oavsett om de befinner sig på skilda platser som Rwanda, Libyen eller norska Utøya.
Det finns ett ”vi”, och så finns det ett ”dom” som demoniseras för att till sist kunna dödas.
Peter Wolodarski
Stabilitet
”Det är stabilt”, sade Dr Alban redan på 1990-talet. Han skulle bara veta vilken trendsättare han var.
I år har stabilitet varit ordet på allas läppar. I Sydeuropa är det en ständig bristvara; nationer kryper mot bankrutt, marknaden kräks och medborgare slår upp ockupationstält – och det kommer att fortsätta tills någon (Tyskland? ECB? Putin?) skjuter till stabilitet i sedelform.
I Mellanöstern och Nordafrika visade människorna att stabiliteten stod dem upp i halsen. Det var just den produkt som diktatorer som Mubarak och Khaddafi var så bra på att leverera. Men den arabiska våren visade att människor gärna accepterar instabilitet, så länge de får administrera den själva.
Kina är vettskrämt för alla tillstånd som inte är stabilitet. När instabilitet hotar, som i Tibet eller på nätet, svarar centralmakten med naket våld tills stabiliteten lagt sig som en våt filt igen.
Men det finns ett litet lyckorike där stabiliteten nått exakt lagom nivå. I Sverige är den så viktig att regeringen just nu gör i stort sett ingenting. Själve kapten Reinfeldt har till och med direkt avfärdat visioner i politiken: om man börjar titta någon annanstans än rakt fram riskerar man att förlora kursen – och stabiliteten.
Erik Helmerson
Kungabilden
Fram till årets sista månad hade kungabilden två saker gemensamt med Gud: Få hade sett den, men många hade en uppfattning.
Nu är det många som sett åtminstone den ena av dessa två storheter. Och sannolikt ungefär lika många som ändrat uppfattning.
Ity sällan har väl världen skådat så mycket rök utan ens tillstymmelse till eld. Bilden får väl härvidlag sägas vara bevisligen manipulerad. Och kvoten ”Finn fem fel” uppfylld med råge. Mille Markovic har med sitt kreativa klipp-och-klistrande gjort vad han kunnat för att underminera den egna trovärdigheten inför sitt boksläpp i januari.
Kungahuset däremot tycks gå en ny vår till mötes. Markovics kungabild kom ironiskt nog att till sist förbättra allmänhetens kungabild.
Finns det ingen som har något nytt ess i rockärmen så är striden på slottet sannolikt över för denna gång. Till nästa vända kan man hoppas att debatten mer handlar om monarkin som ett föråldrat, unket och odemokratiskt system. Och mindre om monarken.
Hanne Kjöller
Yvig
Ibland händer det. Ett ord får en ny innebörd eller betydelse, på grund av att något inträffar eller att ett tidigare okänt fenomen uppträder. Och ibland dyker något upp som bara är ordet.
Skägg och hästmanar kan vara yviga, och människor har använt stora – eller yviga – gester länge. Men det var först när Håkan Juholt valdes till ordförande för Socialdemokraterna som vi förstod hur yvig en företeelse kan bli.
Att det var Juholt själv som betecknade sig som ”alldeles för yvig och ostrukturerad” för att bli partiledare ger ordet liv. Han visste helt enkelt före alla andra hur det egentligen skulle tolkas.
Juholt kallade företrädaren Sahlins linje för en popcorngryta. Fler kände ändå igen sig när Thomas Östros beskrev Juholtismen som en popcornmaskin där majskornen flög åt olika håll. Hyresaffären poppade i kapp med Libyenfrågan, SVT-bojkotten och olika luftiga löften. Ropen skalla, mobiltäckning åt alla!
Popcornliknelsen har kvalitet. Ordet yvig har dock utvecklats till något specifikt Juholtskt, ett begrepp som lever i symbios med hela hans person.
Och han har dessutom en yvig mustasch.
Gunnar Jonsson
Rekonstruktion
I krissituationer kan rekonstruktion vara en utväg. Som svar på den arabiska våren har militären i Egypten försökt rekonstruera den gamla styresmodellen. Mubarak offrades och ombyggnad inleddes.
Eurokrisen har under året också lett till ett slags rekonstruktion. De alltmer desperata försöken att rädda den gemensamma valutan har framfött en finanspakt – däremot inte stillat oron för splittring. Klyftan mellan de som har och de som inte har euron har vidgats. Samtidigt vädrar alla Europas EU-motståndare morgonluft.
Under årets sista månad visade det sig att inte heller Ryssland längre är sig likt. I hundratusental har människor gått ut på gatorna för att protestera. Någon ny rysk revolution rör det sig knappast om. Men kraven på rekonstruktion av den Putinska modellen blir allt starkare.
Svenskar som i år hört ordet rekonstruktion har nog ändå främst fått associationer till Saab. Det redan tidigare utdragna och märkliga dramat har i år förts upp till nya höjder. I stället för konkurs skulle det bli rekonstruktion. Men efter ytterligare några osannolika turer med Victor Muller blev det till sist konkurs ändå.
Johannes Åman