I två längre reportage har DN:s Maciej Zaremba granskat den svenska skolan. Artiklarna har väckt många reaktioner, inte minst i de sociala medierna. På DN.se har hundratals personer gått in och kommenterat serien som fortsätter med en tredje del på söndag.
Det är uppenbart att Zaremba lyckats beskriva skolans tillstånd på ett sätt som många känner igen – och oroas av. Fram växer bilden av en samhällsinstitution i stadig negativ förändring, en utveckling som medför att tusentals ungdomar förnekas rätten till en fullvärdig skolgång.
Ett mer effektivt och destruktivt sätt att skapa både klyftor och framtida samhällsproblem är svårt att tänka sig.
Förändringar av den typ som Zaremba beskriver i sina reportage – och som får en dramatisk påverkan på elever, lärare och skolledare – inträffar inte omedelbart. De är komplexa och uppstår i ett samspel mellan politiska och kulturella förändringar som verkar över en längre tid.
Att skolans negativa trend förstärktes av 1991 års kommunalisering är uppenbart. Alltför många kommuner har varit dåliga som arbetsgivare och svaga som huvudmän för skolan. Det har saknats kompetens och engagemang för att leda verksamheten professionellt.
Men även om decentraliseringen för 20 år sedan har misslyckats i flera avseenden, och aldrig borde ha genomförts, kommer ett återförstatligande knappast att fungera som en mirakelkur. Att backa bandet är ytterst komplicerat, och det är tvivelaktigt om svensk skola än en gång behöver genomgå en stor institutionell reformering.
Skolans problem är mer djupgående än själva organisationsformen.
Här finns urgröpningen av lärarrollen, som hänger samman med förändringen av lärarhögskolorna och den tillhörande misstron mot vuxenauktoritet och en traditionell kunskapssyn. Små ord markerar denna förändring på ett övertydligt sätt. Lärare kallas plötsligt för mentorer och förväntas inte lära ut utan handleda barn som ”forskar”.
Här finns nya pedagogiska idéer som har gett läxläsning, katederundervisning och traditionellt tragglande ett dåligt rykte, trots att alla som gått i skolan vet att det krävs en kombination av vuxenstyrd inlärning och hårt eget arbete för att tillgodogöra sig nya kunskaper.
Fjolårets debatt om geografiämnet, där ett antal skolforskare kritiserade utbildningsminister Jan Björklund för att han hävdade värdet av att lära sig namn på älvar, städer och sjöar, visade med övertydlighet hur delar av den pedagogiska forskningen havererat.
Här finns också en missriktad jämlikhetstanke som handlat om att nivågruppering av elever per definition är något destruktivt. På motsvarande sätt har betyg och skriftliga omdömen avvisats som onödiga, när de i själva verket behövs för att upptäcka eventuella problem på ett tidigt stadium. Detta tänkande har framför allt slagit mot elever med särskilda behov, som inte fått adekvat stöd och hjälp i grundskolan. För dem blev skolan ingen klassresa utan en enkel biljett till permanent utanförskap.
Hur vänder man skolans systematiska försvagning? Det finns inte ett svar på den frågan, och heller inga alexanderhugg som våra politiker kan göra, men om de ska söka vägledning i vår omvärld så finns framgångsexempel i vår närhet.
Den finländska skolan gör mycket bättre ifrån sig i internationella utvärderingar än den svenska, främst därför att man stått emot trenderna inom skolforskningen och låtit lärarna få vara de auktoriteter och experter på att lära ut som de tidigare var i Sverige.
Om det är något vi bör lära av Finland så är det detta: en bra skola börjar och slutar med lärarna.