Kongressen på Svenska mässan var en välregisserad historia. Partiledaren höll ett med rätta uppskattat tal. Om det fanns uppslitande konflikter föregick de i slutna rum, långt från tv-kameror och reporterpennor. Och kompromisser nåddes i två av de på förhand utpekade konfliktområdena där ombuden stod till vänster om ledningen.
Vad dessa kompromisser kommer att betyda rent konkret är en annan sak. Förvirringen om fredagens formuleringar som gällde vinster i välfärden var påtaglig. Vad innebär det egentligen att ”avsevärt begränsa vinsterna”?
Och kommunerna ska alltså kunna säga nej till nya friskolor – men detta fick absolut inte kallas ett veto, eftersom även staten enligt talesmannen Ibrahim Baylan har rätt att säga nej. Men Baylan: Att Kina har vetorätt i FN:s säkerhetsråd innebär knappast att USA inte har det.
På lördagen kom så nästa kompromiss, om föräldraförsäkringen. Även här var det luddigare än i ett torktumlarfilter. ”Som ett steg på vägen ska (försäkringen) delas i tre lika delar”, löd formuleringen – men när?
”Avgörande steg” ska tas under nästa mandatperiod och ”ett sätt är att knyta en ytterligare månad inom föräldraförsäkringen till respektive förälder”. Ja, det är onekligen ett sätt. Men kommer det att genomföras?
Det låter inte sannolikt, med tanke på hur Stefan Löfven uttalat sig i frågan om föräldraledigheter. Han är fullt medveten om att svenska föräldrar anser sig mer kompetenta att avgöra om mamma eller pappa ska vara hemma med barnen än vad riksdagen är.
Det vore ”inte listigt” att gå till val med en sådan politik, som Löfven formulerade sig i Expressen.
Men att kompromissformuleringarna är svårtolkade och urvattnade betyder inte att de är ett nederlag för S-ledningen. I det här fallet är det dunkelt sagda säkerligen inte det dunkelt tänkta. Löfven och hans kolleger i toppen har lyckats blidka de mer radikala ombuden men samtidigt undvikit att bli bakbundna. Spelrummet finns kvar. Även Löfven har all anledning att åka hem med ett leende på läpparna.
Men det blir alltså inte för de skarpa utspelen och den dånande klasskampen som kongressen 2013 går till historien. Inte heller har S levt upp till den kaxiga devisen ”framtidspartiet”, de djärva visionerna och nytänkandet har lyst med sin frånvaro.
Att damma av det gamla löftet att halvera arbetslösheten gav de eftersträvade rubrikerna under kongressens första dag, men få utan partibok fann det särskilt trovärdigt eller substantiellt.
Det står nu än mer tydligt att Löfven och hans lag siktar på att vinna valet inte genom eget skönspel utan tack vare motståndarens misstag – eller passivitet.
Snarare har bilden tonat fram av ett stukat parti som kanske äntligen kan lägga krishanteringen åt sidan och börja blicka framåt. Ett parti som inte längre är valsystemets sol som småplaneterna roterar kring.
Säkert är denna insikt fortfarande smärtsam för många av ombuden och kärnväljarna. Men den tycks åtminstone ha sjunkit in, vilket är en förutsättning för att partiet ska kunna gå in i nästa valrörelse med rimlig verklighetsuppfattning och självbild.
I och med kompromissen om vinster i välfärden har S också skaffat sig en fördel gentemot regeringen. Partiet är fortfarande öppet för alternativ inom vård, skola och omsorg, men det är tydligt med att det vill bekämpa avarterna. S tar upp striden mot räntesnurror, utförsäljningar och segregation.
Det är mer än man kan säga om regeringen. Allianspartiernas företrädare behöver inte skämmas för att de är förkämpar för valfrihet och uppbrytandet av offentliga monopol, det är en ideologisk kamp där de haft och har allt att vinna. Men när privatiseringar slår fel måste man kunna erkänna det och göra märkbara finjusteringar. Här har regeringen varit för passiv, till synes överraskad, handlingsförlamad.