Huvudledare

Den omistlige amerikanen

Syrien hänger som ett moln över Barack Obamas Sverigebesök i dag, på vägen till G20-mötet i S:t Petersburg. Inbördeskriget är blodigt nog för att förtjäna världens uppmärksamhet. Presidenten väntar också på att kongressen ska ta ställning till en militär bestraffning av diktatorn Bashar al-Assad.

Obama har riskerat sin och USA:s trovärdighet genom att sätta en gräns vid användning av kemiska vapen mot det syriska folket. Förlorar han i kongressen blir han allvarligt försvagad, och båda de stora partierna är splittrade och oberäkneliga. Att söka bredare uppslutning blev ändå nödvändigt, med tanke på den krigströtta amerikanska opinionen och bristen på pålitliga internationella allierade.

En viss eftertänksamhet är heller inte fel. Men om USA inte agerar sänder det oönskade signaler till världens förtryckare, något som Obama nu försöker övertyga skeptikerna om.

Hos den europeiska vänstern finns starka antiamerikanska reflexer. I dess ögon gör supermakten aldrig rätt, intervention eller inte. Ständigt påstås USA bara vara ute efter oljan, trots att ingen fanns i Bosnien, och Syrien knappast handlar om råvaror.

Faktum är att världen mår bra av en polisman. USA kan inte lösa alla problem, och Irak och Afghanistan visade den militära maktens begränsningar. Men att det brittiska underhuset inte vill stötta en aktion i Syrien är en sak. Skulle isolationister dra tillbaka USA från världen vore det förödande.

Konflikter är FN:s sak, säger många, men vem är FN? ”Världssamfundet” är ingen oväldig myndighet, utan summan av nationer som stretar åt olika håll. Syrien har visat FN från dess allra sämsta sida. När Ryssland och Kina bestämmer att inga resolutioner får antas mot al-Assad är handlingsalternativen uttömda.

En demokratisk världsordning kan aldrig ledas av auktoritära regimer som den ryska eller kinesiska. USA:s styrka är däremot en motvikt mot Kina, precis som den höll Sovjetimperiet i schack under kalla kriget. Medan USA faktiskt önskar ett Syrien där mänskliga rättigheter respekteras har Moskva inget intresse av det. Debatten borde handla mer om Vladimir Putin än om Obama.

Kan någon övertyga Iran om att avstå från att skaffa kärnvapen är det USA. Stabilitet vid Östkinesiska havet förutsätter amerikansk närvaro. Och nog var det rätt bra att någon skyddade Europas frihet under tiden efter andra världskriget. Utan styrka blir det ingen världsordning alls.

Dessvärre utnyttjar USA ibland sin makt på ett skrämmande sätt. Alla länder använder sig av spioneri och hemlig övervakning, men den amerikanska omfattning som avslöjats är djupt oroande. Säkerhetsmyndigheten NSA har trålat efter oändliga mängder information utan hänsyn till män­niskors integritet.

Fånglägret Guantánamo är en skamfläck, som kongressen hindrat Obama från att stänga. Drönare har dödat hundratals misstänkta terrorister i fjärran länder, men också oskyldiga civila. Något föredöme för rättssäkerhet är det inte, även om förutsättningarna för normalt polisarbete saknas i pakistanska ödemarker.

Statsminister Fredrik Reinfeldt skulle kunna ägna hela Obamas tid i Stockholm åt att klaga på amerikanska tillkortakommanden. Det vore dock tämligen poänglöst; hellre då lägga tonvikten på vad Sverige och USA kan hjälpa varandra med. Att presidenten kommer hit beror på ett inställt Putinmöte, men att det händer tyder också på genuint intresse.

Förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA startade i juli. Problemen är komplexa, men chansen att lyckas större än någonsin i ett läge när båda behöver bota klen tillväxt. Precis som USA måste förbli engagerat i världen spelar det stor roll om Washington står för ekonomisk liberalism i stället för protektionism. Vårt exportberoende Sverige kan bidra till att pressa tillbaka de europeiska handelshindrens vänner.

En transatlantisk uppgörelse kan lägga fast principer för övriga världen. Och det är även på detta område bättre än att Kina gör det.