Kärnkraftsolyckan i Japan framkallar oro och rädsla i stora delar av världen. Men farorna överdrivs lätt när krisen är som värst.
Det säger något om kärnkraftens opinionsmässiga sårbarhet att reaktorhaverierna i Japan tidvis blivit en större nyhet än den gigantiska naturkatastrofen. Raserad infrastruktur och tusentals döda i spåren av tsunamin väcker mindre uppmärksamhet än den potentiella risken för radioaktiv strålning. Det osäkra framstår plötsligt som det mest skrämmande, i synnerhet när det handlar om komplex kärnteknologi och faran för utsläpp.
En av de många kunniga som kommit till tals i ”Vetenskapsradion” de senaste dagarna konstaterade vemodigt att vetenskapen står inför ett enormt pedagogiskt problem. Hur ska man kunna förklara ett begrepp som ”strålning”?
Redan ordet väcker obehag. Det kan vara relaterat till barndomens serietidningar där de onda använde strålpistoler eller strålande kryptonit för att komma åt de goda. Eller till osynlig påverkan från okontrollerbara apparater, med eller utan mänsklig medverkan.
Och trots att ”strålning”, tack vare bland andra svenska spetsforskare som Rolf Sievert och Lars Leksell, räddat hundratusentals cancerpatienter till ett fortsatt liv och gett vardagsmedicinen oumbärliga instrument för diagnos och behandling är ”strålklinik” och ”strålbehandling” fortfarande obehagliga eller rent av ångestladdade begrepp, mer förknippade med död än med liv.
”Röntgen” är väl den enda term för strålning som fått en neutral eller kanske till och med positiv innebörd.
Och då kan man erinra sig att den ”strålning” någon person kan ha fått efter härdsmältan i Harrisburg motsvarar den man får vid en tandröntgen.
I SVT:s ”Rapport” 15/3 intervjuades en pojke. Han beskrev konkret och välartikulerat sina farhågor för vad som skulle hända när strålningen från Japan kom till Sverige.
Att så skulle ske inom kort hade han ju sett på teve.
Han kunde också ha läst det i tidningen eller i de så kallade sociala medierna. I likhet med många vuxna nyhetskonsumenter hade han inte tagit till sig bisatsen, som också ingick i nyheten: ”men då kommer tillskottet till den normala strålningen att vara så litet att det knappast går att mäta”.
Med den intervjun beskrev Rapport oerhört tydligt hur lätt det är att skrämma eller vilseleda med begreppet ”strålning”. Om teve bedömer det som viktigt att som en av sina stora nyheter berätta att ”strålningen” kanske kommer till Sverige – då måste det ju vara något som är viktigt också för mig?
Att meteorologen i själva verket sagt motsatsen – ett eventuellt utsläpp saknar all betydelse i Sverige – kvävs i abstrakta om-scenarier: ”Vad är det allra värsta som kan hända?”
Och hur kan det vara så att ”en tiodubbling av den normala strålningen” kan betyda samma sak som ”en tiondel av den tillåtna strålningen”?
Inte bara barn kan få problem med att sortera begreppen.
Kärnkraftens risker är en stor och viktig fråga i energipolitiken, ständigt aktuell också för strålskyddare och andra fysiker. Kärnkraftshaveriet i Japan kommer att vålla skador och problem i närområdet kring anläggningen, hur stora vet ingen i dag. Det kommer också att få konsekvenser inom olika samhällssektorer, främst i Japan.
Men i Sverige kommer det för individen, i strålning mätt, på sin höjd att motsvara en tandröntgen vart femtionde år.
Och dessutom slapp vi både jordbävningen och tsunamin.
DN 17/3 2011