Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Den tacksamme nationalistens dag

Grattis på nationaldagen! Kan man säga så – är det något att gratulera till? Ja, i allra högs­ta grad.

Gratulationer framför vi till människor som genom egen försorg, målmedvetenhet och hårt arbete lyckats uppnå något storartat. Men vi gratulerar också vid till exempel födelse­dagar – tilldragelser som inte bygger på minsta ansträngning, i alla fall inte från den som gratuleras.

En del av dem som bor här har gjort stora och personliga uppoffringar för att bli en del av Sverige. En majoritet har fötts till svenskt medborgarskap.

Alla kan vi känna stolthet, men en stolthet som inte ackompanjeras av ödmjuk tacksamhet är en skrällande cymbal.

Den som erbjudits tillhörighet i ett nytt land torde och borde känna tacksamhet. Men det gäller sannerligen även den infödde. Den som har fötts in i en 200-årig tradition av fred och en snart 100-årig tradition av demokrati har ingen anledning att slå sig för bröstet, utan snarare grunna på hur detta arv förvaltas på bästa sätt.

I december förra året höll artisten Jason Diakité ett bejublat och redan flitigt citerat tal i riksdagen. Han höll upp sitt svenska pass och krävde att alla föreställningar om att en människa i första hand är sin hudfärg, sin läggning eller sitt kön, skulle avskaffas. Han krävde ovillkorlig yttrandefrihet, att inte bli diskriminerad, att få tillbe vilken gud han ville. Sättet han sa det på var elegant och han har med rätta hyllats.

Men han sa också något mer, något väldigt ”osvenskt”:

”I utbyte ger jag dig mitt liv, Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid att hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.”

I det politiska samtalet kommer vi sällan längre än till rättigheterna. Vi ler åt John F Kennedys bevingade ord: ”Fråga dig inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga dig vad du kan göra för ditt land.” Den typen av pliktmedveten patriotism känns främmande för de flesta svenskar. Vi har ett i allt väsentligt byråkratiskt förhållande till vår nationstillhörighet.

Vi betalar rundliga summor i skatt. I gengäld förväntar vi oss god vård, skola och omsorg, fungerande rätts­väsende och socialförsäkringssystem, en väloljad infrastruktur och att staten tar hand om samhällets svagaste. Frånvaron av yttre hot och stora inre spänningar gör att nationalistisk retorik såväl som personliga uppoffringar för landet känns främmande.

Men utvecklingen de senaste åren har skapat ett samhällsklimat som fått fler att fundera mer på definitionen av Sverige, på medborgarskapets innebörd och på vad som konstituerar nationell identitet och gemenskap.

Runtom i Sverige hukar människor från Östeuropa i gathörn och tunnelbaneuppgångar, med en pappmugg och en bild på sina barn framför sig. Staten kan inte längre utradera den synliga fattigdomen. Asylinvandringen är större än tidigare. Och sedan fyra år sitter Sverigedemokraterna i riksdagen, ett parti som officiellt motiverar sin invandringskritik bland annat med ett slags nationalistisk egoism. Den säger att vi inte har råd att ta emot tusentals fattiga, illitterata människor från hela världen. Att den svenska välfärden är till för etniska svenskar.

Den sverigedemokratiska nationalismen har gjort de svenska liberalerna förvirrade. Har vi någon egen, bättre nationalism? Eller bör goda liberaler alltid betrakta sig själva först och främst som världsmedborgare, försvarare av inget förutom individuella rättigheter och universellt tillämpbara värden? Många svenskar känner motvilja mot att fira nationaldagen. Vad är det, annat än ett glorifierande av det egna landet? Men det är att blunda för det uppenbara. Som svenskar lever vi i välstånd, fred och frihet. Makten utgår från folket, yttrandefriheten är grundlagsstadgad och jämlikheten manifesterad i välfärdsstaten. Om vi är absolut bäst i hela världen är inte huvudfrågan för den tacksamme nationalisten.

Vi kan med glädje och frimodighet fira vårt land denna dag. Hur man vill, var man vill och med vem man vill. Unga som ålderstigna, nya svenskar såväl som gamla.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.