Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Den ynkliga ondskan

Makten är som mest patetisk när den rasar mot satiren. Diktatorer, generaler, religiösa ledare, terrorister – sällan framstår de som så ynkliga som när de med våld försöker slå mot den som använder humorn som enda vapen.

Onsdagen den 7 januari är ett svart datum för yttrandefriheten. I Paris har redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo utsatts för ett terrordåd med åtminstone 12 döda. Inget tyder på att magasinets medarbetare, eller poliserna som dödades med dem, gjort sig skyldiga till annat än utövande och försvar av demokrati.

Att det just är Charlie Hebdo som drabbas är inte förvånande. Tidningen har alltid, i sann fransk tradition, gjort provokationen till sitt kännetecken. Den har till och med gått längre än många av sina kolleger.

I februari 2006 föreställde bilden på tidningens förstasida en gråtande Muhammed. Han gömde sitt ansikte i händerna och utbrast: ”Det är jobbigt att vara älskad av idioter”. Teckningen var ett svar på den globala upphetsningen kring danska Jyllands-Postens karikatyrer av profeten. Ilskan var så stor från franskt muslimskt håll att flera chefredaktörer som publicerat bilderna avgick.

Dock inte på Charlie Hebdo. Efter bilden av den gråtande profeten stämdes magasinet av Frankrikes muslimska råd. Rättegången bevakades intensivt och blev också föremål för en uppmärksammad dokumentärfilm. Till slut friades tidningen och processen såg ut att vara en framgång för yttrandefriheten, det franska samhället och den stora majoriteten av landets muslimer.

”Det förekom ingen fatwa, inga attacker, inga hot”, kommenterade de franska muslimernas advokat rättegången. ”Vi löste konflikten på ett civiliserat sätt. Debatten är ett bevis på styrkan i den franska republiken. De enda som kan ta skada av den är extremisterna.”

Efter uppståndelsen har magasinet fortsatt att publicera sin satir som slår hårt mot alla håll: höger, vänster, uppåt, nedåt, mot gudar och männi­skor. Extremisterna hade förlorat slaget, men de hade inga planer på att ge upp kriget mot det fria ordet.

Tre svenska medborgare dömdes för att ha förberett ett massmord, på många sätt liknande det i Paris, mot Jyllands-Posten i Köpenhamn år 2010. Motivet var Muhammedkarikatyrerna.

Även konstnären Lars Vilks lever under ständiga dödshot för det enda ”brottet” hädelse av profeten.

I november 2011 skedde så ett bombattentat mot just Charlie Hebdo sedan tidningen skämtat om islamisternas valseger i Tunisien. Då hade redaktionen tillsatt Muhammed som ”gäst­redaktör” med rubriken ”100 piskrapp om ni inte dör av skratt”.

Efter attacken uttalade sig dåvarande franske utrikesministern Claude Guéant, själv ofta karikerad och hånad i tidningen: ”Man kan tycka vad man vill om Charlie Hebdo, men pressfriheten är i Frankrike en helig princip”.

Och detta är just vad extremister måste fås att förstå, oavsett vilken färg de har på sina flaggor och vilken form deras symboler tar sig: Yttrandefriheten är och förblir en hörnpelare i den demokratiska världen. Ingen religion, gud, fana, åsikt eller ideologi är undantagen.

Den är dock en bråkig frihet. Den ställer krav på oss, den tvingar oss att skärpa våra ord och använda vårt omdöme. Det finns inget egenvärde i att kränka våra medmänniskor – men värdet av att ha rätt att göra det är absolut och omätbart.

När allt fler vidriga detaljer om attacken i Paris spreds i världens medier, traditionella och sociala, kom en våg av fördömanden. Men också en liten ­rännil av skadeglädje. Föregivna islamister jublade åt att hädarna äntligen fått vad de förtjänat. Islamhatare fick vatten på sin kvarn och tycktes närmast lyckliga över att ha fått sin perverterade bild av muslimer bekräftad.

Och till stor del var väl detta terroristernas avsikt; att slå in ytterligare en hatets kil mellan det sekulära, demokratiska samhället och islam. Att visa att de två aldrig kan, aldrig ska få förenas.

Vill vi se till att de misslyckas krävs en kraftansträngning. De troende själva måste vända sig ifrån och högljutt protestera mot våldets profeter. Det övriga samhället får aldrig hemfalla till öga-för-öga-tänkande och slå mot praktiserande troende, deras byggnader och symboler. Attentat som det i Paris brukar följas av hämnd, som följs av hämnd i en blodig malström.

Att sekulära och religiösa lever sida vid sida, med ömsesidig respekt samt ömse­sidiga rättigheter och skyldigheter, är de extremas mardröm. Polariseringen, rädslan och hatet är deras mål.

När sådant som terrordådet i Paris sker är det lätt att förtvivlas – och inte minst att drabbas av känslan av att allt står och väger utom vår kontroll. Dessa händelser kan uppfattas som en sorts vindkantringar. Vi vet inte vad som kommer i deras spår, och det är just ovissheten som gör dem så djupt skrämmande.

Men i själva verket ligger historien i våra egna händer. Genom att undvika att gå rädslans, hatets och hämndens väg, och oförtrutet hävda rätten att säga och rita vad vi vill även om det retar de lättretade, förvägrar vi terroristerna allt som liknar seger.

Då står ondskan och rasar, allt ensammare. Och allt fler ser hur ynklig och maktlös den egentligen är.