Att Persson och Schibbye stämplas som terrorister i etiopisk domstol visar att de två svenskarna utsatts för en politisk rättegång, som inte har något med rättsstatens principer att göra. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde helt rätt som i går slog fast att Persson och Schibbye reste till Etiopien som journalister och att de så snart som möjligt bör försättas på fri fot.
Brott mot ett lands terrorlagar är något helt annat än att ha trampat över en landsgräns utan rätt papper. Om Etiopien avser att utdöma ett långt fängelsestraff på denna grund måste Persson och Schibbye börja kallas för vad de då är: politiska fångar.
Det är journalisternas vilja att berätta om situationen i Etiopien som berövat dem deras frihet.
I och med domen går processen in i ett nytt skede. Riktigt vad det innebär är ännu oklart. Martin Schibbye ska ha uttryckt något om att detta bara är första ronden, vilket kan tolkas som att domen kommer att överklagas.
Men det som skulle vara en självklarhet i ett rättssamhälle är i ett land som Etiopien i själva verket en delikat avvägning där risker måste balanseras mot varandra. En överklagandeprocess riskerar att bli mycket långdragen. Och om det är så, som vissa Etiopienkännare gjort gällande, att sannolikheten att benådas ökar i takt med att det mediala ljuset minskar kan en lång överklagandeprocess tvärtom leda till att journalisterna blir kvar längre i fängelse än de annars skulle blivit.
Vidare: om rättssystemet är politiserat i underrätterna så är ordningen knappast en annan i de högre instanserna. Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson var enhällig. Det finns alltså inte ens en juridisk splittring att hänga upp hoppet på.
Att inte överklaga är heller ingen bra lösning. Dels därför att det är långt ifrån säkert att det leder till att de två benådas, dels för att det är moraliskt nedbrytande att ta på sig en skuld för något man inte är skyldig till. Martin Schibbye och Johan Persson har agerat som journalister – inget annat. Det är viktigt att statsministern och utrikesministern nu är tydliga på den punkten.
Sveriges fortsatta strategi måste utformas efter ställningstagandet om överklagande. Det är också rimligt att det utvecklas i samråd med de två fängslade.
Frågan om man ska agera som den stränge fadern eller den ömma modern, om man ska fördöma eller lirka, är förstås allt annat än lätt. Det som kan vara rätt vid en tidpunkt kan vara fel vid en annan. Och det som kan vara rätt mot en regim kan vara fel mot en annan. Mycket av den kritik som regeringen fått utstå för hanteringen av fallet med Dawit Isak har inte handlat om att tyst diplomati nödvändigtvis är en dålig metod. Problemet var att när resultaten uteblev borde tonläget ha skruvats upp.
Samma sak gäller här. Kanske kan det vara klokt att hålla en låg profil tills alla diplomatiska vägar prövats. Kanske kan det vara klokt att börja med att försöka ge Etiopiens premiärminister Meles Zenawi chans att släppa de två svenskarna utan att tappa ansiktet.
Men om inte det sker måste fängslandet av de två svenskarna få konsekvenser för relationen mellan Sverige och Etiopien, bland annat i svensk och europeisk biståndspolitik.
Etiopien fick förra året en kvarts miljard kronor i bistånd av Sverige. Budgetstödet, den form av bistånd som går direkt ned i statskassan för maktens män att själva ansvara för, har tack och lov stoppats. Nu är stödet riktat. 70 miljoner gick förra året till demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Det finns goda skäl en dag som denna att fråga vad svenska skattebetalare fått för pengarna. Och faktiskt också, med Sveriges långa och generösa biståndstradition till landet, om svenska medel rent av använts för att bygga det fängelse eller den rättssal de två journalisterna nu tvingats sitta i.
Det är möjligt att Etiopiens ledning tycker sig ”ha råd” att bli ovän med Sverige, precis som Eritrea tyckt när Dawit Isak kommit på tal. Men att bli ovän med EU – handelspartner och världens största biståndsgivare – är onekligen mer riskabelt. Därför behövs en gemensam EU-strategi mot de länder som håller europeiska samvetsfångar. Martin Schibbye och Johan Persson är svenskar. Men de är också symboler för den pressfrihet som borde vara universell.
Kampen för deras frigivning angår alla som står upp för mänskliga fri- och rättigheter.