Insatsen i Afghanistan har blivit Obamas och nu också Merkels krig. Att inte brådstörtat ge sig av är rätt. Men tuffare än att förklara varför kriget är rättfärdigt blir att erkänna det förlorat.
Vi väljer inte alltid våra strider. Det finns strider som väljer oss, som vi helst skulle vilja slippa men inte kommer undan.
Den internationella insatsen i Afghanistan har nu pågått så länge att ansvaret för den i många länder inte längre ligger hos den regering som beslutade att skicka trupp. I USA har Barack Obama fått ärva kriget, i Sverige har Fredrik Reinfeldt fått överta ansvaret för det som här hellre kallas ”insatsen”.
Även i Tyskland finns en rädsla för ordet som börjar på ”K”. Förbudskansler Angela Merkel, som inte brukar utmana opinionen så länge hon kan undvika det, har hållit en låg profil i Afghanistanfrågan. Insatsen har fått hanteras av fackministrarna. I höstas fick den tidigare försvarsministern Franz Josef Jung lämna regeringen sedan det uppdagats att han tidigt känt till de civila offer som en flygbombning av kapade tankbilar krävde i september förra året.
Sedan dess är det Jungs efterträdare Karl-Theodor zu Guttenberg som pressats av oppositionen. Men nu står han inte ensam längre. Efter en kampanj i pressen valde Merkel för drygt en vecka sedan att för första gången delta vid en sorgehögtid för soldater som dödats i Afghanistan.
När förbundskanslern den gångna veckan reste till USA var det tänkt att hon skulle tala om vetenskap och klimatpolitik. Men en ny talibanattack på torsdagen tvingade henne att tänka om. Fyra tyska soldater dödades och Merkels besök i Stanford fick inledas med en tyst minut. För andra gången inom loppet av en vecka stod hon sedan upp och förklarade offentligt varför hon anser det rätt och nödvändigt att ha tysk trupp i Afghanistan.
Liksom sin försvarsminister zu Guttenberg har Merkel nu också överskridit en annan gräns: De har båda börjat använda det känsliga, tidigare undvikna ordet ”Krieg”.
Afghanistan har blivit Merkels krig på samma sätt som det i december förra året blev Obamas krig. Som svar på USA:s beslut att skicka mer trupper har även Tyskland utökat sin styrka och gett den en delvis ny inriktning. Mer resurser ska satsas på att utbilda afghanska soldater och poliser. Syftet, precis som för Obama, är att lägga över mer och mer av ansvaret för säkerheten i landet på afghanska styrkor.
Denna hållning är värd respekt. Det fanns en folkrättslig grund för att störta talibanerna efter terrordåden den 11 september 2001. Väl på plats har de internationella styrkorna också haft fler viktiga och legitima mål än att slå mot al-Qaida. Inte minst bör omvärlden föröka bidra till uppbyggnaden av demokratiska institutioner och till att respekten för kvinnors rättigheter stärks.
Men också ett krig som inletts på goda grunder kan förloras. Och även soldater som kommit för att skapa säkerhet och för att hjälpa till att bygga upp landet kan bli betraktade som ovälkomna erövrare.
Problemet med Obamas försök att efter en periods intensifierad truppnärvaro överlåta mer och mer ansvar till afghanerna själva är att det kräver en pålitlig och stabil afghansk partner. Valfusket i presidentvalet gjorde det tydligt att Hamid Karzai inte är den som vi skulle önska att han var.
Efter amerikanska försök att pressa Karzai blev relationerna så dåliga att förbindelserna nästan bröt samman. Nu har trycket minskat, för Obamaadministrationen ser inget alternativ till Karzai.
Den hemska sanningen är att förutsättningarna för framgång i Afghanistan är dåliga. Politiker som i dag försvarar kriget har en otacksam uppgift. Men ännu svårare och mer smärtsamt blir det att om några år förklara varför det från början rättfärdiga och länge försvarbara kriget till sist måste avvecklas – även om målen inte uppnåtts.