Huvudledare

Det finns en god nationalism

Vad är Sverige? Det är i alla fall ingen konstant utan något som varierar med tiden och generationerna.
Vad är Sverige? Det är i alla fall ingen konstant utan något som varierar med tiden och generationerna. Foto: Jonatan Stålhös

DN 7/2 2016. Nationalism måste inte vara dåligt. Övriga partier måste vrida begreppet ur SD:s händer.

Nyligen hölls en omskriven debatt på Publicistklubben i Stockholm om mediernas rapportering i migrationsfrågan. En åhörare ställde en fråga som löd ungefär:

”Tycker inte de flesta svenskar att politikerna har ett särskilt ansvar gentemot dem som redan finns i landet? Är det i så fall inte ett perspektiv som kommit bort i debatten, som mest handlat om hur vi ska hjälpa andra?”

Frågan sätter fingret på flyktingdebattens ömma punkt. Hur mycket ska politikerna sätta Sveriges intresse i första rummet? Eller: Hur ska skatteuppbörden, som inramas av gränser, räcka till en befolkning som hela tiden fylls på?

Nationalismen är en politisk kraft som bringats i stort vanrykte. I Sverige har den sedan några decennier främst förknippats med rasism, krig och högerkrafter. Det är orättvisa associationer, vilket framgår i det senaste numret av tidskriften Axess med temat ”Nationalism på ont och gott”.

Bland annat visar professor Lars Trägårdh i en artikel hur nationalismen i Sverige historiskt har förknippats betydligt mer med demokrati än rasideologi: ”Socialdemokrater och liberaler segrade i kampen om vem som skulle definiera ’det svenska folkets väg’”, skriver han. ”Nazisterna fick rent marginella framgångar”.

Men vad är Sverige? Det är i alla fall ingen konstant utan något som varierar med tiden och generationerna. Det svenska samhällsbygget har, trots sina brister, visat sig vara ett praktiskt sätt att jämka och tillvarata människors kollektiva intressen.

 

De flesta svenskar är bekväma med sin nation.

 

En annan medverkande professor, Emil Uddhammar, kontrasterar nationalstatens kollektiva beslutsmodell mot tänkandet som präglar två ytterligheter: identitetspolitiken och den etniska nationalismen.

Europas traditionella, demokratiska nationalstater har löst sina tvister genom den grå dagspolitikens förhandlingar och kompromisser. I idealfallet har man accepterat varandras olikheter och skilda intressen och hittat en medelväg.

För identitetspolitiken och den etniska nationalismen, med sina renhetskrav och sitt noggranna utmätande av vem som är inne i respektive utanför gruppen, ”är det centralt att den egna föreställda grupptillhörighetens eller ideologins rena lära och rena praxis måste styra”.

Lars Trägårdh ser nationalstaten som en sorts försäkringsbolag. Medborgarna arbetar och betalar skatt och förväntar sig att i utbyte få rättigheter.

Man kan tillägga att de också räknar med att kunna skyddas av ett våldsmonopol. Här har vi sett hur den svenska staten tagit ett steg tillbaka. I vissa utsatta områden har våldsmonopolet delvis vridits ur polisens händer när den tvingats gå till faktisk eller upplevd reträtt. Samtidigt är försvaret nedrustat och medborgarna osäkra på hur säkra landets gränser egentligen är.

Som frågeställaren på Publicistklubben var inne på: De allra flesta svenskar är bekväma med sin nationalstat och ser det inte som farlig nationalism att politikerna vill värna landet. Därför är det riskabelt när politikerna skrapar med foten, tittar bort och inte vågar tala om nationens intressen. Att Sverigedemokraterna, som definierar den etniskt-kulturellt, har lyckats lägga beslag på nationalismen är en delförklaring till partiets framgångar.

En välmående nationalstat är ingen statisk rasgemenskap utan förändras organiskt, över tid. Den erbjuder skydd till hotade människor med en mångfald av värderingar utan att äventyra sina egna.

Läs mer. Ledare