Mattias Flink begick för 16 år sedan ett fruktansvärt brott som det var rimligt att han fick livstid för. Nu är det dags att tidsbestämma straffet. Men 36 år blev för hårt.
Tre livstidsdömda män väntade i går på besked om deras straff skulle tidsbestämmas. För två av dem blev domstolsutslaget en besvikelse. Både lasermannen John Ausonius och Leif Axmyr, som är den av alla landets fångar som suttit längst i fängelse, fick avslag.
Den tredje fången mottog sannolikt domstolens besked med blandade känslor. Hovrätten beviljade hans ansökan om tidsbestämt straff. Men medan tingsrätten i somras gav Mattias Flink 32 år, kom hovrätten fram till 36 år. Med villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden kan Flink lämna fängelset tidigast sommaren 2018 – 24 år efter att han greps för att ha skjutit ihjäl sju personer.
Om juridik varit en form av matematik och måttenheten människoliv, så hade Flink varit den av de tre livstidsdömda som borde ha blivit den siste att friges. Men sådan är inte rättvisan – och så bör den heller inte vara.
Mattias Flinks brott hör till de värsta som begåtts i Sverige. Den 24-årige fänriken var på försommaren 1994 psykiskt ur balans. Han hade druckit under kvällen och efter bråk med sin flickvän blivit utkastad av en vakt från diskoteket som de var på.
Men han var inte mer berusad och mer från sina sinnen än att han efteråt kunde åka hem, byta till fältuniform, åka vidare till sin arbetsplats Dalaregementet, hämta och ladda sin AK5:a, klättra över staketet, skjuta ihjäl fem unga kvinnor som han råkade möta utanför regementet och strax efteråt också döda två män som kom i hans väg.
Tillståndet han befann sig i kunde liknas vid en psykos, som av allt att döma hade utlösts av de stora mängder alkohol som han druckit under kvällen. Var han då ansvarig för sina handlingar?
Som svensk lag ser ut hade han kunnat få skyddstillsyn eller villkorlig dom. Om han varit påverkad av en allvarlig psykisk störning när brottet begicks men därefter var så frisk att han inte hade något behov av vård, borde det ju varken kunna bli fängelse eller rättspsykiatrisk vård.
Högsta domstolens väg ur dilemmat blev att betrakta honom som ansvarig eftersom han visste att han under berusning kunde bli mycket aggressiv och förlora kontrollen över sina handlingar.
Det är inte så svårt att i dag leva sig in i Flinks situation och känna visst medlidande. Inför lasermannens rasistiska hatbrott och Leif Axmyrs upprepade återfall i grov kriminalitet finns hos allmänheten sannolikt ett mycket större främlingskap.
Det var rätt både att avslå de två andra ansökningarna och att bevilja Flink ett tidsbestämt straff. Det har dock varken att göra med att Flink hade likheter med en helt vanlig ung man eller med att han med lite tur hade kunnat komma undan med en villkorlig dom.
Domstolens uppgift vid en ansökan om tidsbestämning av fängelsestraff är inte bara att värdera brottet. Det ska även göras en riskbedömning. Och det är där den avgörande skillnaden finns mellan Flink och de två andra.
Mattias Flink hade ingen förhistoria av kriminalitet. Han har skött sig väl under fängelsetiden och bland annat klarat av obevakade nattpermissioner.
Skälet att det över huvud taget bör finnas livstidsstraff är inte att det finns handlingar som är så allvarliga att endast livstidsstraff kan sona det. Ett civiliserat samhälle bör i princip hålla en väg tillbaka öppen även för de grövsta förbrytarna. Endast behovet av att skydda allmänheten kan rättfärdiga att någon hålls instängd på livstid.
Frågan som nu bör ställas är inte om det var rätt att tidsbestämma Flinks straff utan varför det blev så långt som 36 år.