De arabiska revolterna i Mellanöstern knuffade länge bort det iranska kärnvapenhotet från den internationella dagordningen. På tisdagskvällen presenterade FN:s atomenergiorgan IAEA en rapport som påminde om att faran under tiden har växt.
Rapporten visar hur Irans urananrikning accelererar. Hemliga installationer har samtidigt byggts för att testa metoder att detonera kärnladdningar, liksom för att anpassa missiler så att de kan bära de dödliga vapnen. Underrättelsetjänster i väst anser att iranierna står ett par år ifrån en faktisk kapacitet att framställa kärnvapen. Om den uppnås kanske Teheran nöjer sig med att bli en ”virtuell kärnvapenmakt”, att alla vet att förmågan finns. Trygg kan ingen vara.
IAEA har samlat tydliga indicier snarare än konkreta bevis. Det ligger också i sakens natur. I åratal har mullornas regim gjort allt för att dölja vad den håller på med, stängt ute FN:s inspektörer och vägrat besvara centrala frågor. Bara det är ett självklart brott mot ickespridningsavtalet, NPT, som Iran har undertecknat.
Iran säger att alla anklagelser är falska och att elektricitet är det enda önskemålet. Problemet med den försvarslinjen är att kärnprogrammet har många delar som inte passar för fredliga reaktorer, däremot för vapenframställning.
Förra året började uranet anrikas till 20-procentsnivån, att jämföra med de 3,5 procent som krävs för reaktorbränsle. I maj lovade president Ahmadinejad att tredubbla tempot i produktionen. Det är svårare att komma upp i 20 än att gå vidare till de 90 procent som behövs för vapenuran. Forskning kring implosion, för att rikta sprängkraft så att den kan utlösa en kärnladdning, har definitivt bara ett användningsområde.
Både president Barack Obama och hans företrädare George W Bush har sagt att USA aldrig kan acceptera att Iran skaffar kärnvapen. Frågan är vad det betyder. Pentagon gör säkert rutinmässigt upp planer för operationer över hela världen men vet att en militär aktion mot Iran vore farlig.
Kärnanläggningarna är utspridda och till stor del nedgrävda i berget. Kanske går det inte att slå ut dem från luften, bara att försena de iranska planerna. Republikanerna försöker få Obama att se vek ut men har samma förutsättningar att jobba med.
I Israel kan ekvationen se annorlunda ut. Den senaste tiden har en intensiv debatt förts om tänkbara militära medel. En före detta spionchef varnar för att regeringen är nära att ge klartecken för en attack. Att Israel ser Iran som ett växande existentiellt hot är ingen hemlighet.
Vapenskrammel har dock hörts förut och kan vara ett försök att stärka den internationella fronten mot Iran. Israel bombade visserligen en irakisk kärnreaktor 1981 och en syrisk så sent som 2007. Men detta är alltså ett betydligt mer äventyrligt företag. Iranska vedergällningsmissiler kan nå Israel och smugglas till allierade Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza.
Däremot pågår en strid med andra medel, med misstänkt israelisk inblandning. Kärnteknikspecialister har lönnmördats i Teheran. För drygt ett år sedan infekterade datamasken Stuxnet iranska datorer och förstörde centrifuger som används vid urananrikning.
FN:s säkerhetsråd har hittills antagit fyra omgångar sanktioner mot Iran med krav på att uranproduktionen avbryts och fullständiga inspektioner tillåts. Det handlar bland annat om stopp för teknikhandel och frysta utländska tillgångar.
Sanktionerna biter i viss mån, men är trubbiga. Ryssland och Kina har motvilligt stött tidigare beslut men säger nu nej och särskilt till åtgärder mot Irans olje- och gasexport. Också i väst finns tveksamhet inför risken för högre oljepris i ett läge när skuldkrisen rasar och konjunkturen sviktar.
Men trots allt är sanktioner den rimligaste vägen framåt. Det är inte säkert att en teokrati kan övertalas till besinning. Alla sådana möjligheter måste ändå prövas för att stoppa den oberäkneliga regimen i Iran från att bli en kärnvapenmakt.