Vreden på Teherans gator växer. Många huvudstadsbor uppfattar resultatet från helgens presidentval i Iran som ett solklart tecken på oegentligheter. 

Teorin om valfusk är lockande. För oss i den liberala delen av världen verkar det orimligt att en majoritet frivilligt skulle rösta på Mahmoud Ahmadinejad. Han är en kandidat som under sitt presidentskap förnekat Förintelsen, talat om Israels utplåning och starkt bidragit till Irans isolering från omvärlden. 

Vid sidan av sin fientlighet mot väst är han förstås också fientlig mot åtskilliga av de rättigheter som människor runt om i världen tar för givna. 

Men även om den iranska regimen hotar andra stater och kränker mänskliga rättigheter, har den ett betydande stöd hos delar av befolkningen. 

Mahmoud Ahmadinejad har gjort tillvaron enklare för fattiga och krigsveteraner. Som utlovat har han också höjt pensionerna. Samtidigt har inflationen ätit upp stora delar av höjningarna. 

Man bör också minnas att de högutbildade, moderna kvinnor som nu skanderar på Teherans gator ingalunda är representativa för Irans talrika befolkning. På landsbygden är människor långt mer konservativa. Där är Ahmadinejad en självklar kandidat för presidentposten. 

Det är därför inte omöjligt att Ahmadinejad är valets verklige vinnare. Dock finns en rad omständigheter som talar emot. Som till exempel att siffrorna räknades fram lite väl fort.
Valfusk eller inte – resultatet lär förbli detsamma såvida det inte framkommer övertydliga bevis för fusk. Eller så blir de folkliga protesterna så stora att de förmår fälla regimen. 

Inget av detta är troligt. Moderna, västinspirerade iranier må hata det religiösa och totalitära förtrycket, men deras möjligheter att nå framgång är tyvärr begränsade. När de nu tar till gatorna möts de av kravallpolis och batongslag. Myndigheterna har blockerat vissa webbplatser och det går inte längre att skicka sms. Över 100 reformpolitiker uppges ha gripits. Regimen gör vad den kan för att slå ner det organiserade motståndet. 

Vissa menar att det sakpolitiskt är en liten skillnad som de unga, välutbildade stadsborna slåss för. Valets huvudsakliga utmanare Hossein Mousavi har inte uttalat sig emot Irans kontroversiella kärnenergiprogram. 

Systemet med ett prästerskap som ett slags politisk överrock med uppgift att se till att politiken inte kolliderar med de muslimska lagarna – som ayatollorna tolkar dem – begränsar förstås reformutrymmet. 

Men man ska inte underskatta skillnaderna som följer av Hossein Mousavis personlighet, av hans ekonomiska kunnande och av de effekter det kan få på både landets ekonomi och folkets frihet. 

Droppen urholkar stenen. Det går att tolka det politiska läget, och människors politiska längtan, efter hur långt fram eller bak kvinnorna skjuter sina sjaletter. I dag när kvinnorna trotsigt skanderar ”Död åt diktatorn” sitter de rätt långt bak på huvudet. Och man kan bara hoppas att kvinnorna, trotsigt och politiskt medvetet, fortsätter att föra dem bakåt millimeter för millimeter.