Ledare

Det kan bli värre

Äldre socialdemokrater talar ofta om att de inte känner igen sitt parti längre. Det handlar om en nostalgisk dröm om en tid när arbetarrörelsen dominerade landet politiskt, men också om en epok när växande resurser hela tiden räckte till nya välfärdsreformer.

Krisen på 90-talet markerade ett slut på den historien. Stormen runt Håkan Juholt är bara ett av tecknen på den vilsenhet som numera präglar socialdemokratin.

För tre månader sedan skakades partiet av Juholts bidragsaffär. Han vägrade avgå och den övriga ledningen vågade inte lyfta ut honom. Men det fick inte hända något mer. Vilket det naturligtvis gjorde. Efter att tron på hans hantverk redan fått åtskilliga törnar kom totalhaveriet i Sälen kring försvarspolitiken.

Veckans möte i partiets verkställande utskott blev en strid inför öppen ridå som knappast är avgjord. Flera distrikt krävde Juholts avgång, medan andra stödde honom med inte alltför övertygande argument. ”Jag vet att han har sagt rätt saker men det har kommit ut fel”, sa Phia Andersson, ordförande i Södra Älvsborgs distrikt.

De partikamrater som vill att han ska fortsätta måste tro att bättring är möjlig, men striden handlar också om maktbalansen.

Fortfarande vet ingen om Juholt är vänster eller höger, eller om han bara studsar omkring, men det var vänsterdistrikten i partiet som fick honom vald. De vill säkert slippa erkänna att de hade fel, och är rädda för att inte kunna blockera en högerkandidat lika framgångsrikt igen.

Så stora är inte de politiska skillnaderna mellan falangerna, men det gällde även det söndertrasade ungdomsförbundet SSU för tiotalet år sedan. Fortsätter partivänstern att backa upp Juholt måste den ensam ta ansvar för vad som händer i valet 2014.

Splittringen märks också i Juholts svårigheter att forma en partiledning. Av det gamla gänget finns två kategorier: de som inte får vara med och de som inte vill för att framtidsutsikterna är oklara. Kvar blir de som har Juholt att tacka för sina poster.

Socialdemokatins självbild som det statsbärande partiet har inte förändrats av två raka valnederlag. Fortfarande anser den sig ha en naturlig rätt till makten.

Partiet klarade länge kraven på förnyelse. Men dels byggde förmågan på regeringsmakten och statsapparatens utredningsresurser. Dels var samhället ett annat. I dag har tyngdpunkten förskjutits från bruk och fabrik till en tjänsteekonomi och dynamiska storstadsregioner.

Frågan om vinst i vården är ett typexempel på identitetskrisen. Socialdemokraterna slits mellan den öppenhet för alternativ man bejakat i 20 år och en gammaldags populism som säger att allt privat är fult. Samtidigt klarar partiet inte att ta tydliga beslut om vilken linje som egentligen gäller.

Göran Persson var kanske den siste företrädaren för den tidigare socialdemokratin, samtidigt som han var en strateg som planerade framåt. Han var däremot dålig på att fostra nya ledare, eftersom han gärna bestämde det mesta själv och såg på partiet med överseende.

Mona Sahlin blev ordförande inte för att hon var fantastisk utan för att hon blev kvar när andra fallit bort. Styrkan var instinkten och regeringserfarenheten, medan hon saknade tyngden för att driva igenom ett rödgrönt samarbete utan Vänsterpartiet.

Håkan Juholt har varken strategi eller instinkt. Han var aldrig minister och ansågs för odisciplinerad för tunga poster. Att han kunde hamna lite var som helst när han körde sitt eget race var ingen nyhet.

Räddar sig Juholt kvar binds socialdemokratins parallella kriser ihop. Det är ett parti som inte längre klarar att anpassa sig till tiden och som har svårt med personalförsörjningen. Men för att fungera som opposition måste Socialdemokraterna ha en ledare som inte ständigt är upptagen med att försvara sina misstag.