Finanspolitiska rådet är en finurlig skapelse. Uppdraget är att syna regeringens ekonomiska politik och hur väl den motiveras. Rådet behöver däremot inte ta någon hänsyn till vad som är politiskt möjligt och slipper använda sig av taktiska baktankar. Den nye ordföranden Lars Jonung betonar också att uppgiften inte är att föreslå vad regeringen skulle ha gjort i stället för det som kritiseras.
I den nya rapport som presenterades på måndagen får regeringen en hel del beröm. ”Finanspolitiken framstår generellt som framgångsrik och i huvudsak väl avvägd med hänsyn till de störningar som påverkat svensk ekonomi”, skriver rådet.
Den meningen lär oppositionen inte citera så ofta, men det är bara att jämföra med hur andra länder har klarat den internationella finanskrisen. Sverige är nästan ensamt i EU om att inte ha ökat den offentliga bruttoskulden sedan 2007.
Givetvis är Finanspolitiska rådet också kritiskt på flera punkter. I vårpropositionen 2011 lade regeringen förslag om ytterligare ett jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för den statliga skatten, men det kom aldrig med i höstbudgeten. Detta ”saknade stabiliseringspolitiska motiv”, menar rådet, som anser att konjunkturläget snarare gav skäl för ökad generositet.
Den sänkta krogmomsen finner ingen nåd. Regeringen överskattar effekterna på sysselsättningen, och rådet menar att åtgärden mest fungerar som branschstöd. Ökar efterfrågan på uteätning minskar den sannolikt någon annanstans. Om fler näringar tjatar till sig samma behandling skadas momsverktyget.
Effektivast vore att ha samma momssats på allt. Enhetlighet var en grundtanke med den stora skattereformen för 20 år sedan. Och rådet behöver inte leva med den storm en politiker riskerar som vågar föreslå höjd matmoms.
Både de uteblivna skattesänkningarna och den halverade restaurangmomsen har också politiska snarare än ekonomiska förklaringar.
De rödgröna partierna har tillsammans med Sverigedemokraterna satt stopp för fler jobbskatteavdrag. Finansminister Anders Borg hänvisade till ansvaret för statskassan när beslutet togs om att inte lägga fram förslaget. Men i grunden handlade det om bristen på majoritet för det i riksdagen.
Krogmomssänkningen var ett av få dyra inslag i höstbudgeten, och även här handlade det om politiska realiteter. Eftersom Miljöpartiet stödde idén gick det att få igenom den.
Lars Jonung och hans kolleger riktar också in sig på säkerhetsmarginalerna i statsbudgeten. Läget i omvärlden är förvisso osäkert, men rådet anser att buffertarna är ”större än vad som kan motiveras med det finanspolitiska ramverket”. Risken är att en alltför stram linje förstärker en konjunkturnedgång. Och om regeringen tycker att ramverket är för dåligt borde den säga det för att undvika oklarheter.
Anders Borg invänder att de ekonomiska utsikterna försämrades markant sommaren 2011, och att han var tvungen att ta höjd för det. Argumentet ska tas på allvar, och någon exakt sanning finns knappast.
Men vi kan misstänka att orsaken till de stora säkerhetsmarginalerna också är politisk. Regeringen kan inte genomföra det den vill på grund av läget i riksdagen. I stället för att ge oppositionen möjlighet att sprätta ut ett reformutrymme på sitt eget sätt säger Borg att inga pengar finns. Finansministern har fortfarande ett stort förtroendekapital som det kan kosta att ifrågasätta.
Rådet tycker att regeringen bör svara på frågorna hur liten statsskulden ska bli och hur mycket den offentliga nettoförmögenheten ska öka. Och det är ett rimligt krav att regeringen förklarar hur den bedömer reformutrymme och hur det ska ”fördelas mellan skatter och utgifter på några års sikt”.
Det är ett problem för alliansen att möjligheten att driva ekonomisk politik är kringskuren. Att sitta på händerna fram till valet är dock inget attraktivt alternativ. I väntan på kreativa lösningar på det dilemmat har regeringen i alla fall fått en genomtänkt rapport att fundera på.