Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Det otänkbara är inte omöjligt

De senaste tjugo åren har havet blivit en säkrare plats. Att dra djupare lärdomar av ”Estonia”-katastrofen har visat sig svårare.

Tidigt denna morgon för tjugo år sedan nådde de första otänkbara rapporterna land. Passagerar­färjan ”Estonia”, på väg från Tallinn till Stockholm, hade slocknat från radarn. Söder om finska Utö hade något hänt fartyget som gjorde att vatten togs in och att färjan fick en kraftig slagsida.

Två timmar efter midnatt försvann ”Estonia” under vattenytan. Hon sjönk med aktern före och tog över 800 människor med sig i djupet.

”Estonia”-katastrofen var en ofattbar tragedi och på många sätt en helt osannolik olycka. Senare konstaterades visserligen allvarliga brister i fartygsinspektionen. Innan färjan lämnade hamnen i Tallinn hade den på flera punkter inte bedömts som sjöduglig. Räddningsarbetet försvårades sedan av trasiga vinschar och problem med utrustningen ombord på fartyg och helikoptrar.

Sjöfartsverkets tidning Sjörapporten sammanfattar i ett temanummer om katastrofen (nr 4/2014) utvecklingen de senaste decennierna. Det är, hävdar yträddaren Patrik Nilsson, en helt annan sorts sjöräddning som står beredd i dag. Tider har trimmats och beredskapen förbättrats avsevärt. Förberedelser som tidigare tog upp till två timmar tar nu som högst 15 minuter.

Ny utrustning och teknik har gjort insatserna säkrare; de helikoptrar som används i dag är till exempel försedda med dubbla vinschar. Samtidigt har närmare samordning med finska och estniska myndigheter lett till en effektivare sjöräddningsapparat för hela Östersjön.

Också Jan-Tore Thörnroos, för tjugo år sedan befälhavare på passagerarfärjan ”Mariella” som var på plats efter ”Estonias” förlisning, vittnar om att katastrof­beredskapen har stöpts om. Nya konstruktionskrav och en bredare repertoar av övningar har bidragit till att fler människor som hamnar i sjönöd kan undsättas.

Sedan ”Estonia”-katastrofen skakade Sverige har havet och Östersjön blivit en säkrare plats. Att dra mer allmänna lärdomar som är giltiga under kriser också på land har visat sig ta längre tid.

Går det ens för ett samhälle att förberedas på det otänkbara? Efter tsunamikatastrofen, tio år efter att ”Estonia” sjönk, stod den svenska regeringen handlingsförlamad och dyrbar tid gick till spillo. Information färdades trögt genom regeringskansliets kanaler och vägar för beslut stockades.

Efteråt konstaterades att slutsatser som dragits i utredningar om ”Estonia”-katastrofen aldrig ledde till att inbyggda organisationsfel åtgärdades. Tydliga ansvarsfunktioner och en sorts rutiner för kaos, som har visat sig avgörande under kriser av alla kategorier, saknades.

Sedan dess har Sverige inte utsatts för en prövning av samma mått igen. Det är därför svårt att svara på frågan om det råder en verkligt höjd krismedvetenhet generellt.

Sannolikhetskalkyler och sårbarhetsanalyser räcker heller inte. Vi tvingas leva med att världen, trots allt, är en osäker plats, och att otänkbara katastrofer plötsligt kan bli möjliga.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.