Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Det politiskt korrekta SD

Skyltar med anpassning.
Skyltar med anpassning. Foto: Per Groth/TT

Att kalla sin motståndare för ”PK”, politiskt korrekt, tycks vara det roligaste som finns om man är sverigedemokrat. Bruket är så vanligt att det lett till en motståndsrörelse för att ta tillbaka begreppet.

Veckan före jul skrev elva ”tunga svenska namn”, bland andra Andres Lokko, Johan Renck och Farnaz Arbabi, en debattartikel på Nyheter 24. ”PK är det finaste vi har”, löd rubriken, och undertecknarna ville vara ”motvikt mot de högerextrema, rasistiska, sexistiska och homofoba krafter som nu vunnit mark i Sverige och runt om i Europa”.

Fler får mycket gärna tänka likadant som de. Men om budskapet är viktigt är det ändå lätt att känna en viss matthet av själva anslaget.

För det första är det långt ifrån givet att PK skulle vara värt att lyfta fram som ett ideal.

Termen betyder i artikelförfattarnas öron att vilja göra gott i största allmänhet. Det är en vanlig men inte självklar tolkning. Man kan också definiera den som ”att säga och göra vad som förväntas av människorna i ens kulturella omgivning”. Alltså i ens ”ingrupp”.

I september publicerades en lång och synnerligen läsvärd essä på bloggen Slate star codex. Skribenten, en psykiatriker, resonerar under rubriken ”Jag kan tolerera allt utom utgruppen” just kring begreppet tolerans.

Om du, till exempel, är en vit vänsterperson ur medelklassen som inte har något emot att få en muslimsk granne från Pakistan betyder det inte att du är ”tolerant” – helt enkelt eftersom du inte har något emot vare sig muslimer eller pakistanier. Fråga dig i stället hur det skulle kännas om mannen i lägenheten bredvid var frenetisk abortmotståndare.

Allt handlar om vilken ingrupp man tillhör, alltså grovt uttryckt vilka man identifierar sig med. Det är lätt att tro att till exempel hudfärg skulle utgöra en ingrupp – alla vita har gemensamma intressen och känner på olika sätt lojalitet mot varandra. Men det stämmer inte alls, vilket bevisas av alla artiklar som skrivs av vita människor och som dryper av ilska och förakt mot ”vithetsnormen”.

Kollektivet som skrivit Nyheter 24-texten må ha olika genus och nyans på huden. Ändå tycks de tillhöra exakt samma ”ingrupp” – de presenterar sig som bland annat musikproducent, kulturjournalist, samhällsdebattör och programledare.

”PK innebär att ta ställning, att se orättvisor och att vilja förändra”, skriver de. Men på samma sätt skulle säkert många sverigedemokrater beskriva sin egen politiska gärning. De vill ta ställning mot mångkulturalismen, se de orättvisor som drabbar ”svenskar” på grund av ”massinvandringen” och är det något de vill så är det att förändra.

Vi ser i den samtida politiska debatten en ström av intolerans från de föregivet toleranta. Den kontroversielle genusdebattören Pär Ström mobbades bort ur offentligheten, Marcus Birro utsattes för en flod av näthat sedan han uttalat sig grovt generaliserande och okänsligt om muslimer. Politiker till höger på olika nivåer, för att inte tala om sverigedemokrater, utsätts för trakasserier och våld, vilket under fjolåret bland annat belystes i en artikel i tidskriften Neo.

Det finns goda skäl att anta att flera av de som står för denna mobbning, detta hat och våld, är människor som skulle instämma helhjärtat i det som skrivs i Nyheter 24-texten. Som, med debattartikelns ord, har ”ambitionen att inte diskriminera eller marginalisera...”.

De skulle kunna lägga till ”... människor i min ingrupp – de andra är det inte så noga med”.

Det är i så fall ett resonemang som kraftigt liknar det som förs av främlingsfientliga väljare.

I bloggposten om intolerans resonerar författaren kring kostnaden för att kritisera sin ingrupp; ”det kräver nerver av stål, det får blodet att koka, man borde svettas blod”. Samma kostnad drabbar kontot för den som föreslår sympati för utgruppen, alltså sann tolerans.

När människor bara säger det som deras ingrupp vill höra är det svårt att kalla det tolerans, politiskt mod eller civilkurage. Riktigt modiga är de liberaler som försvarar den hånade socialdemokraten, de vänsterdebattörer som tar avstånd från ständiga Twitterdrev mot moderater och kristdemokrater. Och inte minst de, kanske hypotetiska, sverigedemokrater som står upp på mötet och säger ifrån när kollegerna på mer eller mindre subtila sätt ger uttryck för den rasism som partiet säger sig ha övergett.

Så det är ju otur nog för de sverigedemokrater som dagligen får sådan oemotståndlig klåda att meddela olika debattörer hur ”PK” de är. Få saker bejakas mer i er ingrupp än att göra just så.

Ni är helt enkelt extremt politiskt korrekta.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.