Det fanns en tid då socialdemokratiska ministrar som Göran Persson brukade släppa nyheter till den inflytelserika affärstidningen Financial Times. Syftet var att ge positiv uppmärksamhet åt Sverige.
Den tiden, då Socialdemokraterna fortfarande styrde det mesta i svensk politik, börjar kännas avlägsen. På ett oväntat sett har alliansregeringen lyckats få sina fem år i Rosenbad att framstå som en längre period. Perspektiven skiftar. En borgerlig ministär känns numera som något naturligt, vilket är ett demokratiskt hälsotecken med tanke på den unika socialdemokratiska dominans som föregick regeringsskiftet 2006.
I gårdagens Financial Times förstärktes detta intryck. På tidningens förstasida fanns en bild av finansminister Anders Borg, och längre in tidningen publicerades ett stort porträtt av svensken på temat ”Europas bäste finansminister”. FT rankade nitton europeiska politiker och gav Borg topplaceringen (han är nummer 1 i alla tre kategorier som utvärderas).
Motiveringen lyder: ”Kritik av bankbonusar har vunnit väljarnas hjärtan samtidigt som kampen för starka offentliga finanser rönt uppskattning hos marknaden.”
Att Anders Borgs självförtroende fick bästa tänkbara stimulans i går råder det inget tvivel om. Regeringen valde att lyfta fram FT:s omdöme på sin hemsida och i de sociala medierna gick budkavlen från moderat håll om hur ”stolta” alla är.
Och visst finns det skäl att glädjas. Aldrig tidigare har en svensk finansminister – därtill borgerlig – fått ett sådant internationellt erkännande.
Många investerare tar det som står i Financial Times för sanning, även när tidningen felaktigt hävdar att Anders Borg, i motsats till teknokraterna i Grekland och Italien, är framröstad av folket. Sanningen är ju att Borg varken ställde upp i valet 2006 eller 2010. Han är ursprungligen en tjänsteman som Moderaterna rekryterade från banksektorn och som otippat utsågs till finansminister i Fredrik Reinfeldts första regering.
Borg har dock skött sitt uppdrag mer än väl, även om Financial Times översvallande beröm förtjänar att nyanseras på några punkter.
För det första ärvde Anders Borg offentliga finanser som befann sig i balans och hade låg skuldsättning. Om han i stället blivit finansminister i Grekland eller Italien år 2006 hade nog inte FT utnämnt honom till årets europé.
För det andra har den svenska banksektorn, till skillnad från läget i många andra EU-länder, inte varit exponerad mot Sydeuropa. Det är en viktig förklaring till att vår ekonomi just nu går så mycket bättre än andra.
Om man leker med tanken att den baltiska krisen hade urartat för några år sedan hade situationen förmodligen varit en helt annan. Svenska banker som SEB och Swedbank hade fått akuta problem, som förmodligen landat i knät på Anders Borg.
Framgångsrika politiker brukar ha tur och Borg är inget undantag. Men han har också förtjänster, till vilka räknas att ha undvikit stora misstag. Han har dessutom genomfört reformer som stärkt sysselsättningen och fått den svenska ekonomin att fungera bättre.
Mycket återstår att göra, inte minst när det gäller ungdomsarbetslösheten och invandrares utanförskap. Risken är därför att berömmet från Financial Times förstärker det högmod som Moderaterna redan visat prov på.
Men mest betecknande i går var kommentaren från Socialdemokraternas ekonomiska talesman Tommy Waidelich, som ända sedan han utsågs av olyckan Juholt virrat in sig i det ena problemet efter det andra.
Waidelich hade uppenbart svårt att ta ordet ”grattis” i sin mun. I stället sade han småsurt till TT att alltsammans egentligen var Göran Perssons förtjänst. Och om Waidelich själv varit finansminister utgår han ifrån att Financial Times också hade belönat honom med en förstaplacering.
Of course.