Protesterna i Iran visar att regimen är svagare än många förmodat. Ayatollarnas makt är på allvar utmanad.
De största massprotesterna i Iran sedan den islamiska revolutionen för 30 år sedan fortsätter. Förhoppningarna om en folklig resning har skruvats upp och risken för blodsutgjutelse är stor. Sju dödsoffer har redan bekräftats officiellt och mycket talar för att siffran är mångdubbelt högre.
Om det var valfusk som låg bakom president Mahmoud Ahmadinejads seger i förra veckans val är svårt att säga. Men hans onormalt jämna stöd över landet förefaller märkligt med tanke på att iranska val brukar uppvisa stor regional variation.
Valresultatet ska främst ses som en opinionsyttring. För trots förekomsten av allmänna val är Iran de facto en diktatur. Det religiösa väktarrådet har under alla omständigheter den högsta makten som uttolkare av den islamiska republikens lagar. Medierna är strängt kontrollerade av staten, yttrandefriheten beskuren och regimkritiker förföljs dagligdags. Bara under de senaste dagarnas oroligheter har uppemot 100 oppositionspolitiker gripits, inklusive höga företrädare som den tidigare vicepresidenten Mohammad Ali Abtahi.
Iran är också ett mycket polariserat land. Mellan fattiga och rika, stad och land, provins och provins finns avgrundsdjupa klyftor. Oavsett valresultat hade missnöjet varit stort.
Men att så många vanliga människor nu öppet visar sitt missnöje tyder på att regimen inte sitter så säkert i sadeln som den trott. Ahmadinejad står väktarrådet nära och en revolt mot honom innebär ett hot landets hela maktstruktur. Skulle påståendet om valfusk stämma och utmanarna fått flertalets röster är det ett tydligt tecken. Regimens hela propagandaapparat har inte hjälpt och dess dagar är troligen räknade även om den skulle hålla ut ett tag till.
Hur utvecklingen förlöper kommer förmodligen att avgöras inom det politiska och militära etablissemanget. Folkliga uppror har små chanser att lyckas utan stöd från åtminstone en eller några grupperingar inom makteliten.
Mullorna i väktarrådet kan rent av tänkas vara beredda att offra den hårdföre Ahmadinejad för att bevara sin egen ställning.
Beslutet att gå oppositionens krav på röstomräkning till mötes kan tolkas så. Men det kan lika väl vara en skenmanöver. Det avgörande är trots allt inte räkningen utan hur många röster som ”försvunnit” på vägen till röstsammanställningen.Mahmoud Ahmadinejad har profilerat sig som en folktribun som fört de fattigas talan kombinerat med en stark moralism och aggressiv retorik i utrikespolitiken.
Hans kvinnofientliga politik och öppna förnekande av Förintelsen har med rätta mött omvärldens avsky.
Men Ahmadinejads främste rival i presidentvalet – Hossein Mousavi – är på intet sätt någon liberal. Mousavi är liksom den nuvarande presidenten en anhängare av landets politiska system och den islamiska revolutionens värderingar, samt förnekare av Israels existensberättigande.
Att Iran skulle förvandlas till en västerländsk demokrati med Mousavi är därför knappast aktuellt. I bästa fall kan de folkliga protesterna bli starskottet för en stegvis reformprocess.
Mahmoud Ahmadinejad tillhörde en gång själv den grupp studenter som ockuperade den amerikanska ambassaden i Teheran 1979. Han satte sig upp mot makten och är ett barn av den folkliga resning som ledde fram till den islamiska revolutionen.
Det vore onekligen en ödets ironi om han avsattes av revolterande studenter som fått nog av det revolutionära förtrycket tre decennier senare.
DN