Näringsminister Maud Olofsson satte i gårdagens SvD ned foten i frågan om kvotering till börsbolagens styrelser.
Ansvaret för ledningsfrågor vilar på aktieägarna, inte politikerna. Olofssons tydlighet är välkommen. Det fria näringslivet måste skyddas från politisk klåfingrighet, oavsett hur nobelt målet är.
Att motverka eventuell diskriminering av kvinnor genom att införa diskriminering mot män är vare sig rättvist eller konstruktivt. Framgångsrika kvinnor ställs i en knivig situation. Har de fått sin styrelseplats på grund av kompetens, eller på grund av sitt kön?
Statistiken över antalet kvinnliga chefer och styrelsemedlemmar spretar. Olika undersökningar använder sig av olika mätmetoder.
Det enda som går att konstatera är att det inte skett någon dramatisk förändring av företagens könssammansättning på chefsnivå de senaste åren. Trots den tidigare regeringens hot om kvotering.
Siffror från Statistiska centralbyrån, som sträcker sig till 2007, visar att andelen kvinnor på chefspositioner i de privata aktiebolagen och på hela arbetsmarknaden stiger, om än långsamt. 2007 var cirka 30 procent av alla chefer kvinnor.
Enligt gårdagens artikel i SvD har 18 av de 150 största bolagen på Stockholmsbörsen enbart män i styrelsen. En uppgång från förra året, men en minskning från 2006.
Internationell forskning ger heller inget entydigt svar på frågan om hur könsbalansen i styrelsen påverkar lönsamheten.
Endast 77 av 342 valberedningar har svarat på jämställdhetsminister Nyamko Sabunis frågor om vad som görs för att få till en jämnare könsfördelning. Det är en märklig strategi.
Rimligtvis måste börsbolagen vara medvetna om frågans känslighet. I Norge tröttnade till slut politikerna och införde lagstiftning. Där är 40 procent av styrelsemedlemmarna kvinnor, ungefär dubbelt så många som i Sverige.
Olofssons utspel är en markering mot oppositionen. I sitt sommartal flaggade S-ledaren Mona Sahlin för kvoterade styrelser. Sannolikt blir det nu en valfråga. Här finns en klar konfliktlinje mellan alliansen och de rödgröna. En rejäl debatt om alternativen till kvotering är på sin plats.
Den borgerliga politiken bör gå ut på att utöka poolen av kvinnliga styrelsekandidater medan respekten för individens rätt att göra sina egna val värnas.
En del har gjorts, såsom uppmuntran till kvinnligt företagande och privatiseringar inom den kvinnodominerade offentliga sektorn.
Skattelättnader i hushållssektorn ger dubbel effekt. Dels drivs många av branschens företag av kvinnor, dels avlastar hemhjälpen andra kvinnor med chefsambitioner. Trots fler barnvagnsrullande fäder är det fortfarande kvinnan som, frivilligt eller ofrivilligt, tar det större ansvaret för hushållet.
I dag utbildar sig fler kvinnor än män men de väljer ofta bort de naturvetenskapliga inriktningar som leder till hög lön och chefskap. Information i skolorna om karriärmöjligheter för olika utbildningar vore på sin plats. Ju fler kvinnor som väljer näringslivet framför deltidsarbete i offentlig sektor, desto jämnare könsbalans i styrelsena.
De flesta väljare anser med rätta att könsdiskriminering är ett ofog. Nu gäller det för alliansen att övertyga dem om att lagstiftad diskriminering är än värre.
DN