Scen 1: Eskilstuna, januari 2010. Ett föräldrapar från Syrien sitter med sin barnvagn på barnvagnsplatsen. Eftersom det är kallt ute lägger kvinnan upp sitt ben på elementet.

I bussen är det någon som hela tiden trycker på stoppknappen. Chauffören stannar, ingen går av. Vid en hållplats var det någon som tryckte på stoppknappen precis när bussen skulle köra i väg, vilket gjorde att dörrarna inte gick att stänga. Chauffören gick då bakåt i bussen och upptäckte att kvinnans ben tryckte mot stoppknappen. Han sa till henne att hon skulle ta bort knäet och ”petade lite på det”, som det står i domen från Solna tingsrätt, eftersom kvinnan inte förstod svenska. Mannen sa något som chauffören inte förstod. På väg tillbaka till förarbåset sa chauffören ”något i stil med att NN skulle åka tillbaka till talibanland”.

Bussbolaget stäms av Diskrimineringsombudsmannen, DO. Av domen framgår att företaget ”ostridigt vidtagit vissa åtgärder”. Chauffören har fått en skriftlig varning, en genomgång av bolagets värdegrund och en kurs i kundbemötande. Företaget har också kontaktat paret och bett om ursäkt och bett att få komma hem till familjen för att överlämna blommor.

Bussbolaget fälls och åläggs att betala 20 000 kronor var i ersättning till makarna.

Scen 2: Stockholm, februari 2009. Ett lesbiskt par önskar bli föräldrar. En av kvinnorna ringer sin vårdcentral för att boka en tid för den medicinska utredning som krävs inför en inseminering. Vårdcentralen vill inte ta emot paret, utan hänvisar till en särskild mottagning för lesbiska och bisexuella kvinnor.

DO stämmer Stockholms läns landsting och vinner målet i tingsrätten. Hovrätten fastställer domen men höjer skadeståndet, eller diskrimineringsersättningen som det heter, från 15 000 till 30 000 kronor.

Slutet gott, allting gott. Icke, menar DO, som överklagat till hovrätten i det första målet och till Högsta domstolen i det andra. Ersättningen är på tok för låg, menar myndigheten, som yrkar på 100 000 kronor var till makarna på bussen och lika mycket till kvinnan som inte fick tid hos sin vårdcentral.

Brottsoffermyndigheten har skattat riktlinjer för skadestånd. För misshandel och rån kan man få upp till 10 000 kronor. Är våldet grövre, används till exempel tillhygge eller det rör sig om ”olaga hot med livsfarligt vapen”, kan beloppet stiga till 15 000 kronor. Anders Eklund, som våldtog och mördade Engla Höglund, dömdes att betala 75 000 kronor i skadestånd till flickans mamma.

Det är skillnad på brottmål och civilmål. Men DO:s strategi att försöka få till stånd en praxis där ett förolämpat par kan kamma hem nästan en kvarts miljon kronor på en förflugen, men diskriminerande, mening är bisarr. Förutom att beloppet är stötande riskerar vi att få en anmälnings- och kränkthetskultur av amerikanska mått. Den ena sidan av en sådan utveckling är att enskilda kan göra sig en rejäl hacka på en – i jämförelse med misshandel, våldtäkt och mord – synnerligen måttlig kränkning. Den andra att personer som påstår sig ha blivit diskriminerade kan misstänkliggöras för att vara ute efter pengar.

Och det gynnar inte diskriminerade.