I flera veckor har det pågått ett ordkrig mellan Israel och de aktivister som velat bryta sjöblockaden av Gaza. Tidigt på måndagsmorgonen blev konflikten våldsam när israelerna stormade konvojen och tog kontroll över fartygen.

Minst tio aktivister dödades och ett trettiotal skadades i tumultet som uppstod när kommandosoldater hissades ner från luften. Israel hävdar att deras styrka blev angripen med vapen och agerade i självförsvar, medan människor ombord talar om ett ensidigt övervåld. Exakt vad som hände behöver undersökas grundligt, men den bild som hittills tonat fram är mycket besvärande för Israel.

Det finns ett legitimt intresse av att tunga vapen inte smugglas in till Gaza, men det kan inte försvara gårdagens dödliga konfrontation med de propalestinska aktivisterna. Inget tyder på att båtarna var lastade med stridsmedel eller annat som hotade Israels säkerhet. Ombord fanns mat, förnödenheter och byggmateriel. Och även om konvojen var tänkt att provocera fram en överreaktion finns det gränser som Israel – precis som andra stater – måste hålla sig inom. Det är oacceptabelt att minst tio civila mist livet för att sjöblockaden ska upprätthållas. Att ingripandet dessutom tycks ha skett på internationellt vatten gör inte saken bättre för Israel.

Om landet ansåg det avgörande för sin säkerhet att stoppa konvojen borde man ha agerat annorlunda, exempelvis genom att sabotera fartygens roder eller lägga ut hinder för deras framfart. I stället valde man att borda skeppen från luften, vilket fick ödesdigra konsekvenser.

Den israeliska armén har mycket att förklara. Vilka instruktioner hade soldaterna fått? Vem gav order om eldgivning? Och varför såg man det som nödvändigt att storma fartygen?

Sammandrabbningen är ett svidande nederlag för regeringen i Jerusalem. Den legitima oron för Hamasregimens återkommande raketangrepp hamnar helt i skymundan. Runt om i världen minskar förståelsen för Israels behov av fred och säkerhet. Och landets internationella anseende drabbas återigen av en smäll – tidigare i år utlöste bosättningspolitiken en skarp och berättigad reaktion från USA.

Ytterligare en konsekvens är att relationen till den palestinske presidenten Mahmoud Abbas äventyras. En mycket upprörd Abbas talade i går om en israelisk ”massaker”.
Om inte israelerna snabbt kan försonas med Abbas är det illa för både Israel och fredsprocessen. Till skillnad från Hamas är den palestinske presidenten en motpart som visat att han vill samarbeta, inte utplåna Israel.

Något liknande gäller förbindelserna med Turkiet. Politikerna i Jerusalem behöver goda relationer till ledningen i Ankara, inte minst i ansträngningarna att stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen. Men i och med måndagens händelser – och Turkiets dumdristiga uppmuntran till fartygsinitiativet – har förtroendet mellan länderna raserats.

Den israeliska regeringen försökte i går försvara sitt agerande till havs, precis som man tidigare försvarat militära operationer i Gaza. Men resultaten talar för sig själva. Tre års formell blockad tillsammans med Egypten kombinerat med militära ingripanden har lett in i en återvändsgränd.

Visserligen når många varor fram till Gazaborna via Israel och genom att blockaden dagligen utmanas landvägen. Men vreden och hatet mot den judiska staten tilltar, samtidigt som den vedervärdiga Hamasregimen sitter i orubbat bo.

Det behövs en ny politik i Israel och ett nytt ledarskap i Jerusalem.

DN 1/6 2010