Syriska arméförband stormar stad efter stad: Dara, Rastan, Banias, förorter till huvudstaden Damaskus. Stridsvagnar tar över gatorna, artilleri används mot bostadshus, soldater med maskingevär anställer massakrer.

Under det sju veckor långa upproret mot Bashar Assads diktatur har minst 600 människor dödats. Människorättsorganisationer talar om 8.000 gripna den senaste veckan, demonstranter, folk med videokameror, ofta till synes vem som helst. Assad har tidigare vinglat mellan reformlöften och repression. Nu har han och hans lakejer uppenbarligen bestämt sig för att hänsynslöst krossa all frihetslängtan.

Också i Libyen fortsätter våldet. Överste Khaddafi behåller ännu skräckväldet över den västra delen av landet, och lät även på torsdagen granater och raketer regna över Misrata och andra rebellfästen.

I inbördeskriget är inget avgörande i sikte. Men utan den flygförbudszon Nato upprättat på FN:s uppdrag, och utan luftanfallen mot framryckande Khaddafienheter, hade den libyska diktaturen redan segrat. Samtidigt inskränker sig de internationella åtgärderna mot Syrien till allmänna fördömanden.

Många ser dubbelmoral och olika måttstockar. Och är inte teokratin i Iran ett värre styre än andra i Mellanöstern, därtill sannolikt med planer på att skaffa kärnvapen? Är inte Saudiarabiens förtryck lika brutalt som Khaddafis, och hårdare mot kvinnor? Är inte Bahrains och Jemens härskare lika värda att mötas av åtminstone en flygförbudszon?

Andra tar Nordkorea, Burma och Zimbabwe som exempel på världens inkonsekvens; där ingriper ingen.

Vänstern ser gärna oljan som förklaringen till USA:s och andra västländers intresse för Mellanöstern. Självklart är ekonomiska faktorer ofta en del av olika konflikter. Men varken Bosnien eller Kosovo hade någon olja när Nato intervenerade. Och nog hade det varit både enklare och billigare för USA att låta Saddam Hussein leva vidare på Iraks olja.

FN-beslutet om Libyen fattades på grund av Khaddafis hot om att söka igenom hus efter hus i  Benghazi på jakt efter råttorna som förrått nationen. Det var ett viktigt och starkt ställningstagande för att skydda civilbefolkningen i Libyen.

Men det enkla svaret på ”varför Libyen” är att det gick att göra. USA och Nato är hårt ansträngda av Afghanistan och Irak, men Libyen går att hantera med begränsade resurser. Befolkningen är koncentrerad till ett antal städer längs kusten. Khaddafi bygger sin makt på miliser och armén är svag. Arabförbundet stödde flygförbudet i Libyen, och Khaddafi är isolerad och avskydd i regionen.

I Syrien är Assadklanen, staten och militären samverkande delar av en betydligt starkare  maktapparat. Regimens viktigaste allierade är Iran, men den har en ställning även i arabvärlden. Ryssland och Kina stoppar alla FN-beslut om Syrien.

Bara för att världen inte klarar allt kan passivitet inte göras till princip. Att det var rätt att införa en flygförbudszon över Libyen betyder inte att man måste skapa en över alla andra diktaturer på en gång. Utrikespolitik är bland annat värderingar, men inte önsketänkande.

Samtidigt måste pressen mot Syrien hållas uppe med tillgängliga medel. USA och EU har varit flata och för tveksamma när det gäller att bryta kontakter och bestraffa Assad och hans mördare. Visst är sanktioner ett trubbigt instrument, men det är ynkligt att skarpa beslut fortfarande saknas om reserestriktioner och frysta tillgångar för regimens hantlangare.

De bör också veta att Internationella brottmålsdomstolen väntar på dem som skjuter urskillningslöst på sitt eget folk.