Nordkorea plågar sin egen befolkning och utsätter Sydkorea för angrepp. Omvärldens protester måste även riktas mot Kina, som skyddar regimen i Pyongyang.
Den nordkoreanska regimen har länge framstått som instabil och stridsbenägen. Efter gårdagens bombardemang av den sydkoreanska ön
Yeonpyeong ter sig ledningen i Pyong-yang än mer farlig. Tisdagens attack dödade 2 soldater och skadade 3 civila samt ett 10-tal soldater, enligt det sydkoreanska försvarsdepartementet. Ett dussintal hus sattes i brand och tv-bilder visade rökpelare. På ön bor runt 1 500 personer; skräckslagna sökte de skydd eller försökte ta sig till fastlandet.
Att Sydkorea svarade med eldgivning var förväntat och rimligt. Ingen stat kan tolerera ett angrepp av detta slag. Pyongyang har tidigare protesterat mot en årlig sydkoreansk militärövning, men det missnöjet kan inte motivera gårdagens attack.
Granatbeskjutningen är dessutom inte en enskild incident, utan en i raden av allvarliga provokationer mot Sydkorea på senare tid.
I mars torpederade Kim Jong Ils regim av allt att döma den sydkoreanska korvetten ”Cheonan”, vilket tog livet av 46 sjömän. En internationell undersökningskommission, bestående av bland andra svenska och brittiska experter, talade om ”överväldigande bevis” för att en nordkoreansk ubåt låg bakom attacken.
Ytterligare ett angrepp skedde i augusti, då området kring en sydkoreansk ö utsattes för beskjutning, och för tre veckor sedan avfyrade den sydkoreanska marinen varningsskott mot en nordkoreansk fiskebåt som ska ha passerat den norra gränslinjen.
Vad Nordkorea vill uppnå med dessa provocerande handlingar är svårt att se. De kan ingå i ett försök att bädda för en succession i Pyongyang, som ska sätta skräck i omvärlden, men de kan lika gärna vara en del i regimens välbekanta förhalningstaktik. Genom punktvisa provokationer vinner en kärnvapenmakt som Nordkorea både tid och tvingar fram eftergifter från ett oroat världssamfund, som redan misslyckats flagrant i sina försök att stoppa Nordkoreas utveckling av en egen atombomb. Medan sexpartssamtalen pågått har Pyongyang fortsatt sin nukleära resa.
Det understryker hur viktigt det är att FN och EU inte begår samma misstag i sina relationer till Iran.
Ännu ett tecken på nederlaget kom i dagarna då det bekräftades att Nordkorea byggt en ny anläggning för anrikning av uran. I Washington Post (22/11) skriver Stanfordforskarna Robert Carlin och John Lewis att de såg mer än 2 000 centrifuger när de själva besökte anläggningen för två veckor sedan. Det nordkoreanska kärnteknikprogrammet växer snabbare än många trott.
Det gör regimen i Pyongyang extremt farlig och begränsar omvärldens handlingsalternativ. Varje felsteg kan framkalla en mänsklig katastrof, något som i första hand riskerar att drabba Sydkorea.
Men det hindrar inte andra stater från att agera. Stora delar av världen protesterade i går kraftfullt mot Pyongyang, vilket var välkommet och viktigt. Undantaget var Kina. Från utrikesdepartementet i Peking hette det att situationen behövde ”klargöras”, som om det var oklart att Nordkorea bombarderat en grannö.
Det är inte första gången som Kina skyddar sin kommunistiska syssling, men frågan är hur länge till man orkar hålla sin avlägsna släkting under armarna. Mot bakgrund av vad som hänt det senaste året har USA, EU och Japan mycket starka skäl att öka pressen på Kina. Om det är någon part som kan utöva inflytande på Pyongyang så är det diktaturen i Peking.
Inte ens den borde ha någon glädje av att de dödliga nordkoreanska attackerna fortsätter. En lynnig och instabil granne kommer förr eller senare att skapa problem också för Kina.