Utvecklingen i Afghanistan går stadigt åt fel håll, trots nio år av utländsk militär närvaro. Omvärlden bör förbereda sig för en ordnad reträtt.
Den internationella givarkonferensen för Afghanistan fick i går en symtomatisk start. Strax innan FN-chefen Ban Ki-moon och Sveriges utrikesminister Carl Bildt skulle landa i Kabul utsattes flygplatsen för raketbeskjutning. Planet dirigerades därför om till en amerikansk militärbas, varifrån transport med Blackhawkhelikoptrar väntade vid fyratiden på morgonen.
Värre gick det för den danska utrikesministern Lene Espersen och hennes sällskap, vars plan tvingades gå ner i grannlandet Kazakstan med konsekvensen att den danska utrikesministern missade konferensen.
På sin blogg försökte Carl Bildt till en början skämta bort angreppet genom att tala om ett ”allvarligt attentat mot vår nattsömn”. Senare hette det i ett uttalande för TT att beskjutningen varit nära och att det inte fattades många minuter för att situationen skulle slutat annorlunda.
Attacken mot de utländska delegationerna är ett av många exempel på det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. I juni dödades 103 Nato- och Isaf-soldater, vilket är det högsta antalet sedan kriget inleddes 2001. Våldet har tilltagit det senaste året och mycket tyder på att problemen fortsätter att växa. Målet om stabilitet, säkerhet och demokrati ter sig alltmer avlägset, trots att de utländska trupperna befunnit sig i landet i nästan ett decennium.
En del trodde att situationen skulle förbättras när amerikanerna förra hösten lade om sin militära strategi under ledning av den nu avsatte generalen Stanley McChrystal. Fler trupper skickades till Afghanistan och USA satsade på att arbeta närmare civilbefolkningen i syfte att vinna dess stöd. Strategibytet var välkommet men har knappast vänt utvecklingen.
Den svenska regeringen hävdar fortfarande att våra soldater är i Afghanistan för att bygga fred, men sanningen är att de utländska trupperna numera mest ägnar sig åt att skydda sig själva. Parallellerna till det utdragna sovjetiska misslyckandet i Afghanistan på 1980-talet blir fler och fler. Talibanernas framryckningar är tydliga, och knappast någon tror längre att det går att besegra dem militärt. Vad som krävs är en förhandlingslösning, men frågan är om en sådan är möjlig.
På givarkonferensen i går sade den korrupte afghanske presidenten Hamid Karzai att hans regering vill få fullt ansvar för landets säkerhet från år 2014. Karzai vill också ha mer kontroll över de utländska biståndsmiljarder som strömmar in i landet – ett krav som omvärlden bör förhålla sig kallsinnig till.
Karzai, som manipulerade förra höstens val, har redan börjat förbereda sig för en framtid med färre utländska trupper. Länder som Kanada och Nederländerna har redan bestämt sig för att dra tillbaka sina soldater från Afghanistan, och den amerikanske presidenten Obama har talat om början på en reträtt nästa sommar. De som inte önsketänker inser att chanserna till framgång i Afghanistan är mycket små.
Det är uppenbart att Hamid Karzai inte tror att Nato kan vända krigsvinden. Under våren har presidenten dessutom bekräftat han själv inte är en pålitlig allierad för västvärlden. När en fredskonferens i Kabul blev angripen tidigare i år gjorde han klart att det var amerikanerna, inte talibanerna, som låg bakom attacken.
I tisdagens Svenska Dagbladet skrev utrikesminister Carl Bildt att ett perfekt afghanskt samhälle inte kan skapas i december eller till nästa sommar.
Bakom de Bildtska ironierna döljer sig ett decennielångt misslyckande för omvärlden som de ansvariga borde dra slutsatser av.