Det är bra om teknisk utveckling kan hjälpa sjukvården att spara. Men än viktigare är att se till att de resurser som finns används till rätt patienter.
Barack Obamas sjukvårdsreform – som ska säkra nästan alla amerikaners rätt till vård – har med valet av den nye senatorn Scott Brown ännu en tröskel att kravla sig över. Den politiska frågan är en sak, det praktiska utförandet ett annat. Trots att reformen ännu inte är i hamn pågår förstås förberedelserna för fullt.
Ett av de länder amerikanerna studerat särskilt är Danmark. Men även Sverige och Norge. Och nej, det är inte vårdköerna amerikanerna suktar efter. Det är datoriseringen – och den tillgänglighet och effektivitet som en digitaliserad vård möjliggör.
I International Herald Tribune får läsarna stifta bekantskap med en 77-årig köpenhamnare, Jens Danstrup, som rökt sönder sina lungor. För honom är det besvärligt att ta sig ned för sina trappor och bege sig till sin läkare. Det är ett projekt som i kraft och tid äter upp en hel dag av Jens Danstrups återstående.
Jens Danstrups läkare använder precis som så gott som alla primärvårdsläkare och åtskilliga kliniker på sjukhus den nya tekniken i den direkta patientkontakten. I stället för att bege sig till kliniken kan patienter som Jens Danstrup sätta en pulsmätare på fingret, koppla upp sig mot sin doktor och prata genom webkameran. Journalerna är datoriserade och recepten – precis som i Sverige – elektroniska.
Herald Tribune hänvisar till en ännu inte publicerad rapport från Commonwealth Fund som sägs visa att det danska informationssystemet är det mest effektiva i världen och att läkarna vinner 50 extra minuter per dag i minskad administration. Och det innebär förstås i sin tur mer vård för mindre pengar.
Men detta med hur man får mest vård för pengarna är en vansklig historia eftersom det finns ett samband mellan hur lätt det är att få vård och hur mycket vård man kompenserar. Om det blir för lätt att koppla upp sig mot sin vårdcentral eller mejla sin läkare lär besöken – även de virtuella – öka. Det som skulle ha blivit en besparing riskerar i stället att bli en fördyrning.
Utvärderingar av Vårdval Stockholm bekräftar tesen att behovet av vård är omättligt. När tillgängligheten ökade, ökade också antalet besök på vårdcentralerna och kostnaden. Men det innebar inte att akutmottagningarna avlastades i motsvarande mån. Tvärtom ökade besöksantalet där också.
I ett offentligt finansierat system måste det finnas någon typ av trösklar. Det måste vara professionen som avgör vilken vårdnivå som är den rätta, inte individer som tycker sig ha rätt att träffa en specialist för något som kanske egentligen inte ens kräver ett läkarbesök.
Det är ett skäl till att det inte är eftersträvansvärt att bygga upp ett system där man mejlar sin läkare när helst man önskar för att strax efter mötas i en konsultation över skärmen. Ett annat är att viktiga data förloras med tekniken. Läkaren får svårt att notera hudtemperatur, ansiktsfärg, eventuell kallsvett och lukt – uppgifter som kan vara direkt avgörande för behandlingen.
Lika viktigt som att hålla hyfsat friska borta från vården, eller i alla fall ha dem på rätt vårdnivå, är att se till att kroniskt och allvarligt sjuka hjälps och backas upp på alla tänkbara sätt. Om smärtorna blir för stora, andnöden för stor, måste de snabbt kunna konsultera en läkare – helst utan att själva behöva ta sig till sjukhus. Här har den digitaliserade vården sin plats. Inte nödvändigtvis för att spara pengar. Utan för att spara lidande för våra sjukaste.