Det finns viktigare saker att diskutera i Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok än huruvida Nuder var partiledarkandidat, kungamakare eller både och. I boken, tillsammans med de reportage som skrivits om kaoset under Juholt, finns angelägna lärdomar att dra för Socialdemokraterna.

En handlar förstås om rekryteringsprocessen. Det är fascinerande hur S kunde välja sin ledare på ett så hafsigt och improviserat sätt. Värst var kanske hur Berit Andnors valberedning hamnade i akut tidsnöd inför extrakongressen 2011. I gyttret av intriger och avhopp var man tvungen att stressa fram ett namn, och namnet blev Juholt.

En annan lärdom är att man kan ha ett hur slagkraftigt budskap som helst, det hjälper föga om man framför det på ett sätt som åhörarna inte känner igen sig i.
Håkan Juholt valdes som en vänsterkandidat och hade idéer med tydlig vänsterprägel. ”Marschen mot avgrunden” katalogiserar över några uppslag det som kan sägas ha varit Juholts konkreta politik.

Regeringen genomförde enligt S-ledaren ett fullt medvetet systemskifte samtidigt som den var maktlös inför samhällets verkliga problem. Sverige var på väg att ”gå sönder”. Egoismen bredde ut sig, marknadens vindar blåste kalla. ”Cynisk och råbarkad egoism sattes före solidaritet när medborgarna omvandlades till kunder”, som Silberstein–Möller formulerar det.

Med S åter vid rodret skulle a-kassan höjas, kunskapsinvesteringar genomföras, statsbidragen till kommuner och landsting öka, barnfattigdomen utrotas och kulturen vattnas med nya skattemiljoner.

Det hade varit intressant att se Social­demokraterna gå till val med detta budskap. Då hade alternativen varit tydliga, de ideologiska och retoriska skiljelinjerna rakbladsvassa. Sannolikheten är dock stor att även med en ledare som avhållit sig från Juholts alla tavlor hade partiet inte haft en chans att nå regeringsmakten.

Det är nämligen dumt av ett parti att proklamera att det har godhetsmonopol. Juholt – liksom delar av S-vänstern – tycktes drivas av tanken att regeringen faktiskt vill människor illa. Att öppnandet för alternativ inom välfärden i första hand syftade till att garantera vinster för de få och öka lidandet för de många.

Det budskapet hade knappast fallit i god jord hos alla de väljare som placerat sina barn i friskolor. Inte heller hos personal – eller patienter – på någon av de många välfungerande privata vårdcentralerna. Att framställa dessa väljare som medvetna eller ofrivilliga aktörer i en kall, nyliberal konspiration för att slita sönder samhället är bara dumt. Verklighetsbeskrivningen blir overklig.

Graden av privatiseringar i vård, skola och omsorg förtjänar att bli en valfråga och kommer med all säkerhet att bli det. Ska vinstuttagen regleras och i så fall hur, vilket är det bästa sättet att ge alla elever god utbildning, var är privata respektive offentliga alternativ lämpligast?

Det finns problem i alliansens samhällsbygge. Dessa måste åtgärdas. Men mycket har också blivit bättre sedan 2006. Att förneka det, beskylla motståndarna för illvilja och försöka vrida klockan tillbaka är dömt att misslyckas.

Nästa vecka börjar S-kongressen i Göteborg. Då kommer striden mellan partiets höger- och vänsterfalanger att fortsätta. Juholts argument kommer att upprepas. Partiets ödesfråga är hur många ombud som fortfarande frestas att lyssna på dem.