Papandreou ska vara glad att inte andra euroländer röstar om huruvida grekerna ska få fler nödlån. Entusiasmen bland väljarna i norra Europa för att girera pengar är begränsad. Tyska ekonomer som vill ha Grekland kvar i eurosamarbetet är lätt räknade. Nederländska Socialdemokraterna, broderparti till Papandreous Pasok, hotar att dra in sitt stöd för räddningspaketet. Populistpartier från Finland till Frankrike gnuggar händerna.
Samtidigt månar Tyskland om Europatanken. Papandreous förhoppning tycks också vara att grekerna trots allt hellre behåller euron än säger nej i folkomröstningen. Men det är ett vågspel att tro att ett slags tyst majoritet ska trotsa fackets och oppositionens vägrarfront. De som ser eviga åtstramningar framför sig kan också föredra en annan risk: drachmer.
På fredag kan det grekiska parlamentet fälla Papandreous plan på en folkomröstning. Men blir den av, och resultatet ett nej, utlöser det konvulsioner genom hela Greklands ekonomi och Europas finansmarknader.
Men ett ja innebär inte heller frid och fröjd. För det första vet ingen om Greklands regering klarar att genomföra de reformer och privatiseringar den hittills sumpat. Det är helt enkelt ingen ordning på alltför mycket i landet.
Grekland är eurozonens både värsta och minsta problem. Ekonomin är grundligt misskött, men dess storlek obetydlig. Franska och tyska banker sitter på mängder av grekiska statsobligationer, men om det bara gällde förluster på dem skulle saken vara hanterbar.
Större och svartare åskmoln lurar dock på eurohimlen. Papandreous folkomröstning gav nytt rekord för skillnaden i ränta mellan italienska och tyska statsobligationer. Till skillnad från Grekland är Italien en central EU-ekonomi där statsskulden har varit för stor i decennier. Finanskrisen avslöjade tvivel på hur hållbart det är, särskilt som Italien lider av svår politisk infarkt.
Regeringschefen Berlusconi, som vanligt inblandad i rättegångar om sin handel och vandel, är grekiskt effektiv på att driva fram nödvändiga ekonomiska reformer. Tyvärr klamrar han sig ännu fast.
En grekisk folkomröstning kostar veckor av osäkerhet. Eurotoppmötets krisuppgörelse hade i sig stora brister på alla huvudpunkter: Grekland, förstärka bankerna, utöka räddningsfonden EFSF. Men eftersom alla delar hänger ihop, hänger allt nu i luften.
Att de privata investerarnas fordringar på Grekland skrivs ned är en viktig ingrediens. Men så länge man inte vet hur mycket bankerna förlorar är det svårt att korrekt bedöma behovet av nytt kapital. Förhoppningar sattes till att Kina och andra tillväxtländer skulle satsa pengar på EFSF, men Papandreou har knappast ökat deras lust. Andra frågetecken kring EFSF:s konstruktion blir än svårare att räta ut.
Det var tänkt att räddningsfonden skulle få tillräcklig effekt för att skydda andra utsatta länder, som Italien eller Spanien. Nu har marknadernas förtroende fått sig ytterligare en knäck.
Sannolikt måste ECB bli en riktig centralbank som amerikanska Federal Reserve, med uppgift att stötta hela valutaunionen. Det skulle kräva ändringar i EU:s fördrag. I väntan på det var paketet ett steg framåt som ingen längre vet när det kan tas.
Skuldkrisen har åkt hit och dit över Atlanten, och senare i november är det upplagt för en ny konfrontation i USA om budgetunderskott, skatter och nedskärningar. G20-mötet har inte tid med de olösta balansproblemen i den globala ekonomin. Konjunkturen vacklar i EU och på oroande många andra ställen.
Vad Grekland har lyckats med är att kasta in ytterligare ett allvarligt störningsmoment.