Europeiska centralbanken, ECB, har spelat en nyckelroll under skuldkrisen. Banken har också haft en förmåga att hamna på pottkanten.
I oktober snörde EU, ECB och IMF ihop det senaste räddningspaketet för Grekland på 130 miljarder euro. Det vilade på flera förutsättningar. Dels skulle regeringen i Aten sköta sitt med att spara och reformera. Dels skulle finansinstitut som investerat i grekiska statsobligationer ”frivilligt” skriva ned sina fordringar.
Målet var att få ned skuldberget från 160 till 120 procent av BNP till år 2020, högt men hoppeligen hanterbart.
Åtminstone IMF har börjat tappa tron. Greklands ekonomi är i fritt fall, politikerna gör inte vad de ska, byråkrati och fackföreningar blockerar allt de kan.
Pressen på de privata investerarna att acceptera allt högre förluster har samtidigt ökat; dagsnoteringen är uppåt 70 procent av obligationernas värde. De gamla pappren ska inte lösas in utan bytas ut, och förhandlingar harvar vidare om räntan på de nya obligationerna.
Fiffigt nog har bankernas talesmän fört in ännu ett element, att ECB ska delta i skuldnedskrivningen.
ECB började köpa grekiska statsobligationer i maj 2010, för att hålla både krislandet och marknaden under armarna. Senare har ECB även shoppat italienska, spanska och andra obligationer. Framför allt Tyskland har protesterat, för programmet kan tolkas som ett förbjudet sätt att finansiera en stats budget.
Men nu har ECB lagt sig till med grekiska statspapper för runt 40 miljarder euro och blivit den största ägaren av alla. Tanken var att göra en rejäl hacka, eftersom de införskaffats till reapris på andrahandsmarknaden.
Att en nedskrivning av Greklands skulder var nödvändig stod klart långt före uppgörelsen i oktober. ECB sa nej så länge det gick, men var alltså part i målet. Dessutom var ECB in i det sista emot att privata investerare skulle behöva ta några förluster, officiellt på grund av risken för att krisen skulle spridas men säkert också för att man anade de krav som nu dykt upp.
Medan ECB obstruerade flydde en del privata investerare från grekiska obligationer. Kvar finns hedgefonder som inte är intresserade av en uppgörelse om skuldnedskrivning. Ju färre som deltar, desto dyrare för resten.
Bland andra IMF-chefen Christine Lagarde tycker nu att ECB ska vara med och ta smällen. Det är också rimligt. Centralbanken i Frankfurt förlorar anseende och pengar, som euroområdets skattebetalare i någon ända sannolikt får stå för. Men så länge syftet med den grekiska hjälpinsatsen är att undvika statsbankrutt finns inget skäl att skydda just ECB.
Grekland kan ta till tvingande lagstiftning för att krympa skulderna till de privata aktörerna. Då kommer knappast ECB undan i alla fall.
De som varnat för farorna med att stödköpa statsobligationer har fått vatten på sin kvarn. Men ECB borde i själva verket ha bredare uppgifter än att vara inflationspolis. Med en ECB-garanti för alla medlemsländernas obligationer, eller för att hålla räntan under en viss nivå, skulle eurokrisen kunna hävas.
Grekland är ett sorgligt särfall. Går det att bygga en livs- och konkurrenskraftig ekonomi? Det svaret har inte heller ECB.