En och annan sverigedemokrat gnuggade troligen händerna av förtjusning när de slog upp gårdagens DN Debatt. ”Arbetskraftsinvandring hjälper inte offentlig sektor”, löd rubriken över den artikel där professor Jan Ekberg redogjorde för sin rapport till ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.

Men Ekbergs artikel kan inte tas som intäkt av motståndare till invandring. Läser man vidare framgår det nämligen att huvudresultatet är ett mycket svagt samband mellan invandring och den offentliga sektorns ekonomi – ett samband som kan vara både positivt och negativt.

I linje med internationella studier menar Ekberg att invandringens påverkan på den offentliga ekonomin är under en procent av BNP per år. Med en lyckad integration rör det sig om ett tillskott, vid ett misslyckande om en kostnad. En procent av BNP är ingen liten summa. Men även i det sämsta scenariot – en totalt misslyckad integration – handlar det om siffror långt under den skräckpropaganda om kostnader på hundratals miljarder kronor som förs fram från främlingsfientliga debattörer.

Slutsatsen av Ekbergs studie är att integrationspolitiken – inte invandringen i sig – avgör. Att motverka diskriminering och få upp sysselsättningen bland invandrare måste därför vara politikens huvudinriktning.

Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet gjordes knappast några större framsteg – trots mycket prat och utredningar. Förklaringen är att en lyckad integration inte främst handlar om att föra invandringspolitik ovanifrån, utan att skapa en flexiblare arbetsmarknad med lägre trösklar och fler jobbtillfällen.

Arbete är nyckeln till att integreras i samhället. Alliansens jobbskatteavdrag och återhållsamhet i socialförsäkringssystemen har syftat till just detta, men åtgärderna räcker bara en bit på vägen.

Regeringen håller fortfarande fast vid lagen om anställningsskydd, trots att den minskar rörligheten på arbetsmarknaden och skrämmer många arbetsgivare från att anställa dem som avviker från normen. De exceptionellt höga ingångslönerna på svensk arbetsmarknad har en liknande effekt. I stället för ett lägre betalt arbete, med möjlighet att jobba sig upp till en högre lön, tvingas många – inte minst nyanlända svenskar – bli kvar i arbetslöshet.

Det rör sig om ett systemfel. En studie från Lunds universitet visade att dubbelt så många somaliska invandrare fick jobb i de amerikanska svenskbygderna som i Sverige.

USA och Kanada är goda exempel på hur invandring kan skapa välstånd för en hel nation. Med invandring följer en rad dynamiska effekter för hela ekonomin – effekter som även kan ge högre skatteintäkter. Jan Ekbergs studie tar inte hänsyn till detta utan utgår bara från statiska data.

Men det finns andra studier som tar in helheten. FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har i en nyligen publicerad sammanställning av forskningen visat att invandring gynnar både immigranterna och värdlandet. Det är egentligen inte särskilt konstigt. Att människor söker sig till de platser där de kan göra störst nytta har genom hela historien varit en motor för utveckling. Isolering leder förr eller senare till stagnation och inskränkthet medan ett inflöde av nya erfarenheter och kunskaper utifrån gynnar kreativitet och entreprenörskap.

Förutsättningen för en god invandring är dock att politiken inte lägger onödiga hinder i vägen. De allra flesta människor vill inget hellre än att bygga sig en ny framtid och göra rätt för sig.