I söndags inbjöds medborgarna i Västra Götaland till valurnorna under den föga entusiasmerande rubriken ”Omval 2011”. Resultatet ledde inte till några tvära kast mellan partierna i landstingsfullmäktige, men väl till ett kraftigt minskat valdeltagande jämfört med det ordinarie valet i september 2010.

Av 1,2 miljoner röstberättigade valde färre än hälften – 43,1 procent enligt preliminära siffror – att delta. I höstens val, som underkändes på grund av regelvidriga budröster och förtidsröster som aldrig räknades, var valdeltagandet 80,6 procent.

Mycket talar för att misstagen ledde till att ett mandat felaktigt tillföll Socialdemokraterna. Om Centern fått ytterligare 16 röster hade det sista utjämningsmandatet i stället gått till det partiet.

Nu slutade helgens omval med att Socialdemokraterna ökade med 1,7 procentenheter jämfört med höstens ordinarie val, och att partiets färske ledare Håkan Juholt slapp få förlorarstämpeln i pannan.

Men hela processen lämnar en bitter eftersmak. De oacceptabla fel som helgens demokratiska övning skulle kompensera för slutade i ett nytt fiasko när merparten av de röstberättigade stannade hemma. Det legitimitetsproblem som omvalet skulle åtgärda följdes av ett nytt.

Att valdeltagandet i stora delar av västvärlden sjunkit trendmässigt under de senaste decennierna är väl känt. I Sverige låg det kring 90 procent fram till 1980-talets början, för att sedan landa på drygt 80 procent under de följande åren. En förklaring till förändringen är det minskade intresset bland unga för nyhetskonsumtion, en annan är att valkampanjerna blivit mer negativa och därmed möts av större motvilja bland väljarna. Harvardprofessorn Thomas Patterson tecknar en bild av utvecklingen i boken ”The vanishing voter”.

Men det finns flera alternativa förklaringar till varför det gick som det gick.

För det första fick omvalet i Västra Götaland inte alls samma mediala uppmärksamhet som ett ordinarie val. Utan den intensiva draghjälpen från tv, tidningar och radio är det svårt att locka väljarna till vallokalen, om de inte uppfattar att mycket står på spel. Mönstret är inte nytt. Också tidigare omval har resulterat i lägre valdeltagande, även om siffrorna från i söndags är anmärkningsvärt låga.

För det andra kan det vara svårt att uppbåda engagemang för ett landstingsval, när detta frikopplas från val till riksdag och kommunfullmäktige. Många väljare har en diffus bild av både landstingspolitikerna och vad landstingen sysslar med, trots deras ansvar för vardagsnära frågor som trafik och sjukvård. En rak folkomröstning om nivån på taxan i kollektivtrafiken hade förmodligen lett till ett markant högre deltagande.

Men den kanske viktigaste förklaringen till det låga engagemanget var den berättigade irritationen över höstens valschabbel, som av allt att döma resulterade i att åtskilliga ignorerade maningarna om att rösta.

Svenska väljare har inte blivit ointresserade av politik. Men de förväntar sig att rösträkning ska hanteras med ett minimum av kunskap och diskretion. Om det går att deklarera elektroniskt, varför fortsätter vårt valsystem att vara tungt beroende av lösblad och frivilliga funktionärers professionalitet? Och när fel begås måste beslut om omval stå i rimlig proportion till misstagens verkningar.

Det demokratiska priset för schabblet i Västra Götaland blev orimligt högt.