Grekland fuskade sig in i eurons rike. Regeringarna i Aten bestämde att statistikmyndigheten skulle visa glada siffror, men hade sanningen kommit fram skulle Grekland inte ha släppts in i valutaunionen. Den pågående krisen startade också efter att grekerna erkänt att budgetunderskottet var vida större än omvärlden anat.

Paniken spred sig, hotade hela södra Europa och gav banker med grekiska fordringar frossa. EU:s svar blev till slut en jättelik stabilitetsfond som ska rycka in närhelst ett euroland får bekymmer. Paketet köpte tid, men på fredagen sjönk euron igen och valutans identitetskris tycks bestå.

Det grekiska fusket är uppenbart. Men många andra EU-länder har också enorma budgetunderskott, inte bara som följd av finanskrisen. EU-kommissionen vill därför ha rätt att förhandsgranska medlemsländernas budgetar. Ändra i budgeten skulle EU inte kunna göra, däremot dra in bidrag för dem som inte sköter sig. Utan möjlighet att bestraffa blir förslaget meningslöst.

Uteslutet, säger både regeringen och oppositionen i Sverige. Non, säger även Frankrike, och vad EU-skeptiska britter tycker behöver vi inte ens fundera över. Men är det en bra idé?

På något sätt måste det finnas medel mot slarv och slöseri. Annars riskerar den nya stabilitetsfonden att bli en garanti för dem som vägrar ta ansvar. Tyskland vill att syndare ska kunna slängas ut ur eurosamarbetet, och i jämförelse ter sig en förhandstitt på de nationella budgetarna som mild behandling.

Å andra sidan har EU ingen vidare meritlista när det gäller att se till att regler följs.Italien fick sin euro trots att landet aldrig har varit ens nära att klara stabilitets- och tillväxtpaktens kriterium för statsskuldens storlek. Lilla Portugal fick en åthutning när man hade för stort budgetunderskott i början av 2000-talet, men när Tyskland och Frankrike bröt mot reglerna blev den geniala lösningen att ändra dem.

Att lösa ut konkurshotade länder är inte heller tillåtet, men det är i praktiken vad EU gör med Grekland. Regelverket rundas genom att man liknar den grekiska krisen vid en naturkatastrof.

Och Europeiska centralbanken (ECB) ska vara oberoende. Tidigare har ECB också hållit emot exempelvis franska krav på räntesänkningar. När ECB nu köper grekiska statsobligationer på den öppna marknaden, trots att banken inte får, är det svårt att tro försäkringarna om att det inte sker på grund av politiska påtryckningar.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso anser att en valutaunion förutsätter en ekonomisk union. Argumentet är inte nytt; tyska Bundesbank sa det redan innan euron föddes. Kruxet är att det knappast finns politisk acceptans för det.

Det går att hävda att stabilitetspaktens krav är för rigida, och att förbudet mot att stötta ett land i trubbel aldrig var trovärdigt. Men man kan också tvivla på om EU-kommissionen klarar att granska budgetar utan att ta dubiösa politiska hänsyn.

Risken är att fler än svenska riksdagsledamöter tycker att Bryssel klampar in på deras domäner. Kritiken mot att EU lägger sig i saker som man inte har med att göra ska tas på allvar. Stödet för åtstramningar och svåra beslut ökar inte säkert bara för att en regering kan skylla på EU.

Men kontrollen måste förstärkas för att vi ska slippa nya överraskningar av grekisk typ. EU sicksackade sig fram till stabilitetsfonden och det måste bli klarare vad som gäller för ett euroland på ruinens brant. Tvivlen på ECB:s integritet måste skingras. Så kan också fler få förtroende för att EU lever som det lär.