Krisen i Grekland har blottlagt eurons svagheter. Med bättre regler, mer övervakning och djupare finanspolitiskt samarbete kan valutaunionen stärkas.
I dag samlas euroländernas stats- och regeringschefer i Bryssel. Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy har bjudits in till middag, men stämningen kommer nog inte att vara på topp. Den grekiska krisen har utvecklats till en mardröm för hela Europa. Vid toppmötet i kväll ska euroområdets politiska ledare följa upp finansministrarnas beslut från i söndags om det stora räddningspaketet till Grekland. Därför var det en betydelsefull signal att det grekiska parlamentet i går kväll röstade för premiärminister Papandreous sparpaket. Men den pågående krisen har blottlagt eurosamarbetets brister. Parallellt med de akuta räddningsaktionerna pågår därför en intensiv framtidsdiskussion i EU. Många funderar över hur valutaunionen kan förbättras.
Ett intressant inlägg kommer från tankesmedjan Bruegel i Bryssel. I rapporten ”Two crises, two responses” skriver ekonomerna André Sapir och Jean Pisani-Ferry om stora och viktiga skillnader mellan de krisdrabbade ekonomierna. Som exempel tar de Grekland och Spanien, två länder med olika typer av problem som varken kan eller bör lösas på samma sätt.
Grekland är ett speciellt och ”patologiskt” fall, skriver de. Inget annat euroland har kombinerat falska rapporter om och reell misskötsel av de offentliga finanserna. En tabell som visar skillnaden mellan rapporterade och verkliga grekiska budgetunderskott är i sanning deprimerande läsning.
År 2000 hävdade Grekland att landet hade ett underskott på mindre än 1 procent av BNP – i verkligheten var det nästan 4 procent. 2001 rapporterades ett litet överskott – men underskottet var i själva verket fortfarande nästan 4 procent. Illusionsmakeriet fortsatte ändå fram till i höstas. När Papandreou tog över rege-ringsmakten var han ärlig nog att avslöja hur verkligheten såg ut. Då var underskottet nästan 13 procent.
Varför reagerade ingen i Bryssel? Det var ett allvarligt misstag. I EU:s korridorer talades det öppet om det grekiska fusket under många år. 2004 inledde EU-kommissionen ett rättsligt förfarande rörande falska rapporter, som aldrig fullföljdes. Först nu ska Grekland äntligen ställas inför rätta. EU-kommissionen ska också få makt att kontrollera nationella räkenskaper, i alla länder. När en fuskar leder det som vanligt till ökad kontroll av alla.
Spaniens problem handlar däremot varken om fusk eller om bristande budgetkontroll. Sedan Spanien blev euromedlem har budgetpolitiken varit ”anmärkningsvärt disciplinerad”, skriver Sapir och Pisani-Ferry. Budgetunderskotten uppstod först i samband med den ekonomiska krisen 2008. Bakom Spaniens nuvarande kris ligger i stället en långvarig och successsiv urholkning av konkurrenskraften och växande underskott i bytesbalansen.
Slutsatsen är att det behövs grundligare kontroller och analyser av både euroländernas statsbudgetar och ekonomier. Det var förödande att de politiska ledarna vid 2000-talets mitt luckrade upp stabilitetspaktens regler, men ländernas konkurrenskraft har också betydelse för valutans stabilitet.
Krisen är inte över. Men när röken har lagt sig har EU:s ekonomiska och monetära samarbete förhoppningsvis blivit både bättre och starkare.