Det hördes ännu en suck av lättnad i Europa i går. Efter Irlands ja till Lissabonfördraget för en månad sedan trodde många att EU:s konstitutionella vånda till slut var över. Men Tjeckiens nyckfulle president Vaclav Klaus hade invändningar och har hållit EU:s ledare på halster fram till i går eftermiddag. Sedan författningsdomstolen i Tjeckien för andra gången givit Lissabonfördraget grönt ljus dröjde det inte länge innan presidenten bet i det sura äpplet och skrev under EU:s nya fördrag.

EU:s långa och komplicerade konstitutionella process är därmed över. Lissabonfördraget kan träda i kraft vid nästa månadsskifte och statsminister Fredrik Reinfeldt förtjänar beröm för det sätt på vilket han har löst den senaste tidens förvirring. Han har varken lagt sig platt för Vaclav Klaus eller frestats att reta upp den tjeckiske presidenten ytterligare. Priset var att EU-toppmötet förra veckan beviljade Tjeckien, liksom tidigare Polen och Storbritannien, ett undantag från EU:s nya stadga för grundläggande fri- och rättigheter. Det är visserligen märkligt och småaktigt att tre länder ställer sig utanför en så viktig del av EU-samarbetet. Men resultatet av Tjeckiens senkomna krav hade kunnat bli mycket värre. Det viktigaste var att slutföra den långa ratifikationsprocessen och se till att Lissabonfördraget äntligen kan träda i kraft.

Nästa stora utmaning för EU-ordförande Reinfeldt blir att försöka få unionens länder att enas om vilka personer som ska utses till EU:s nästa utrikesminister och permanenta ordförande. Det blir inte lätt. De informella diskussioner som sedan länge pågår i unionens korridorer präglas av viss oreda. Det saknas nämligen kravprofiler för de kommande, mäktiga EU-uppdragen.

Både Luxemburgs premiärminister Juncker och Frankrikes president Sarkozy har till exempel på allvar hävdat att EU:s nästa ordförande bör komma från ett land som hör till eurogruppen, vilket är ett helt orimligt krav. Unionens ordförande ska företräda hela EU, inte bara länder som har infört euron som betalningsmedel. Att utesluta kandidater på grund av nationalitet är dessutom otillåtet.

Det finns inte heller någon gemensam syn på vad det kommande uppdraget som ordförande för Europeiska rådet egentligen går ut på. Ska det vara ett starkt, presidentliknande ämbete och unionens företrädare i världen? Eller ska EU:s kommande ordförande framför allt ägna sig åt att medla mellan alla motstridiga krafter i unionen och försöka få till stånd största möjliga konsensus kring flest antal beslut?

Det kommande valet av EU:s ordförande handlar alltså inte enbart om person. De som förespråkar Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair hoppas att EU med honom ska få en kraftfullare och mer välkänd röst i världen. De som propagerar för till exempel Finlands tidigare statsminister Paavo Lipponen vill ha en mer lågmäld ordförande som ägnar sig åt inre arbete.

Det är förstås djupt otillfredsställande att EU inte för länge sedan har klargjort vad detta nya, viktiga uppdrag går ut på. Det bäddar också för fortsatt infekterade personstrider. Visserligen är EU inget USA och unionen vill inte ha en folkvald president. Men i framtiden borde viktiga utnämningar ske betydligt öppnare. En offentlig utfrågning av den person som ska väljas till EU:s ordförande under de kommande fem åren vore till exempel ett sätt att öppna dörrarna. Skvallret och de rykten som präglar dagens valprocedur skulle vädras ut. Men medborgarna kan varken ta ställning till förutsättningarna för eller följa den valprocess som nu ska inledas. Det är tyvärr bara att hålla tummarna för att Fredrik Reinfeldt håller huvudet kallt och att han ser till att det blir åtminstone en kvinna i EU:s kommande ledning.