Precis ett år har gått sedan de första protesterna mot diktatorn Hosni Mubarak utbröt. En väldig rörelse växte som trotsade försöken att skjuta och skrämma bort folket från gatorna. Efter bara 18 dagar hade despoten knuffats åt sidan. Hoppet spirade om en framtid fylld av demokrati, rättvisa och framsteg.
Verkligheten är mer nyanserad än drömmen. Mycket har förändrats i Egypten, men mycket av det gamla lever kvar.
Mubarak står inför rätta. I måndags samlades det nya parlamentet, det första som stammar från ett folkval sedan militärkuppen 1952. Yttrandefriheten har tagit stora kliv, men har också begränsningar.
Många demokratiaktivister är besvikna. De hävdar att militären stulit revolutionen och kräver en omedelbar övergång till civilt styre. Men de är också frustrerade över valresultatet, som gav Muslimska brödraskapet nästan hälften av parlamentsledamöterna och mer extrema islamister en fjärdedel. Liberaler och vänsterpartier hade för kort startsträcka för att hinna bygga effektiva organisationer. De unga entusiasterna hamnade helt utanför.
Majoriteten egyptier är nöjd med att dikaturen rämnat men också trött på det kaos upproret skapat och dess följder för ekonomin. Avståndet är stort mellan landsbygden och Befrielsetorget i Kairo.
Det färska parlamentet ska utse 100 personer som skriver en ny författning före presidentvalet i juni när militären lovat lämna över spakarna. Armén och islamisterna har tills vidare hamnat i ett slags obekväm delning av makten.
Båda blocken innehåller motsägelser. Militären åtnjuter respekt hos stora delar av befolkningen, trots att den var en integrerad del av Mubaraks repression. Det styrande militärrådets ledare Muhammad Tantawi var försvarsminister i 20 år under diktaturen.
Undantagstillståndet är kvar. Dussintals demonstranter har dödats vid fortsatta sammanstötningar med säkerhetsstyrkorna. På ett år har över 12 000 civila ställts inför militära domstolar, mångdubbelt fler än under Mubarak. Rättsväsendet i övrigt bygger på samma gamla korrupta domare.
Brödraskapet var regimens huvudmotståndare i decennier men bedriver nu bakom kulisserna ett samarbete med generalerna. Man tänker inte delta i protesterna mot militärrådet på årsdagen av upproret och accepterar tidsplanen för maktskiftet.
Det går inte att veta om Brödraskapets försiktighet beror på en ovilja att avslöja verkliga ambitioner, en rädsla för att provocera eller en äkta önskan om mångfald i det nya Egypten. Även moderata islamisters demokratiska sinnelag är lätt att misstro, eftersom pragmatismen i dagens retorik kontrasterar mot en lång historia av hårdare språkbruk. Men möjligheten finns att ansvar vinner över renlärighet.
Brödraskapet och militären har haft öppna konflikter om makten, men kohandel är regeln. Armén vill behålla inflytande och är inte intresserad av fler rättegångar om brott begångna under diktaturen. En civil regering skulle å sin sida kunna ha nytta av att skylla på militärrådet när radikala islamister insisterar på sina krav.
Ekonomin är en utmaning oavsett makthavare. Matpriser och arbetslöshet stiger, revolutionen skadade turismen och investerarnas förtroende. Risken finns att missnöje gynnar extremister.
För EU och USA gäller det att hålla ögonen på både militären och islamisterna. Övergrepp ska kritiseras, men så länge riktningen är rätt bör också stöd erbjudas. Mänskliga, politiska och religiösa rättigheter är grunden för varje demokrati. Att bara 2 procent av de nya parlamentsledamöterna är kvinnor väcker farhågor. Militären behöver ställas under civil kontroll – om inte i morgon, så snart som möjligt. Vänskapliga relationer med grannländer, inklusive Israel, måste försvaras.
Egypten har kommit ett gott stycke på väg. Det viktiga är att hålla kursen.