Egentligen räcker det med plus och minus för att förstå uppgiften. Det är det politiska modet att torgföra resultatet som saknats. Men nu tar statsministern bladet från munnen och slår i gårdagens DN fast att svenskar måste börja vänja sig vid tanken på att kanske arbeta fram till 75-årsåldern.
Just 75 år behöver i och för sig inte vara hugget i sten. Inte ens att det är i den ändan man ska förlänga arbetslivet. Man kan förstås lika gärna diskutera åtgärder för att tidigarelägga inträdet på arbetsmarknaden som för att senarelägga utträdet. Huvudsaken är att åren som försörjande räcker till för åren som försörjda. Och det kommer de inte att göra om vi låter det vara som det är.
Gårdagens pensionärer gjorde i många fall sin entré på arbetsmarknaden i yngre tonåren. När de pensionerades vid 65 hade de hunnit yrkesarbeta runt 50 år. Kroppen var ofta slut. Åren som pensionär blev inte alls lika många – och sällan heller lika friska – som de i dag kan bli för de tursamma.
Sverige utmärker sig inte genom låg pensionsålder. Däremot genom hög ålder för inträdet på arbetsmarknaden. Av Långtidsutredningen (SOU 2011:11) framgår att andelen 19–21-åringar som varken arbetar eller studerar är påtagligt högre än i övriga nordiska länder. Om man tittar på andelen studerande ser man en puckel i åldersspannet 21–23 år. Det är alltså fler som börjar studera efter ett par år än direkt efter gymnasiet. Så ser det inte ut i andra EU-länder.
Det finns säkert unga som använder dessa år till något vettigt, som reser utomlands och lär sig ett nytt språk. Men det finns säkert också unga som snarare låter åren rulla på, medan andra under stor vånda funderar över vad de vill göra med sina liv. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv vore det toppen om ungdomarna funderat färdigt i tredje ring. Men det är inte broilrar vi föder upp utan människor som självklart måste ges möjlighet att fundera över sitt livs största investering – som en lång utbildning de facto är.
Samtidigt är det svårt att se varför just svenska ungdomar ska vara mer villrådiga än andra. Eller vad man med politiska medel kan göra för att snabba på vägen till högskolan. För det finns ju heller inget samhällsintresse av att unga kastar sig direkt från gymnasiet in på läkarlinjen, bara för att ett par terminer senare inse att det inte var där de hörde hemma.
Andra åtgärder då? Om vi föder massvis med fler barn eller ökar invandringen radikalt? Ämnet var uppe på regeringens framtidsseminarium i går. Men som lösning avfärdades den i matematiska termer som otillräcklig av Lena Lundkvist från Statistiska Centralbyrån. Hon fortsatte med matematiken för att såväl skissera andra lösningar som att illustrera problemet.
Räkneakten är enkel. Alla 0–19-åringar och alla över 65 divideras med alla 20–64-åringar – de mest förvärvsaktiva åldrarna. Det ger en ”demografisk försörjningskvot”. För Sveriges del har den siffran legat tämligen stadigt på 0,7. Men den är på väg uppåt. För att få den att stanna på 0,7 skulle – enligt Lena Lundkvist – pensionsåldern behöva höjas successivt med sammantaget tre år fram till år 2033. Om Sverige på frivillig väg kunde vinna ett eller kanske ett och ett halvt år i början av yrkeslivet i stället, skulle inte pensionsåldern behöva höjas lika mycket.
Oppositionspartierna och LO har förstås en poäng när de påpekar att många i dag har svårt att hålla ut till 65-årsdagen. Här behövs mer av differentiering. Det är möjligt att människor med fysiskt och psykiskt krävande arbete kan behöva en kortare veckoarbetstid för att orka arbetslivet ut.
I nuläget är det svårt att se det realistiska i Reinfeldts idé om större rörlighet på arbetsmarknaden. Både Las, avtalspensioner, skatter och fördomar ligger i vägen. En 60-åring med lust att växla ned och byta bransch har sannolikt större chanser att vinna på lotto än att hitta ett nytt jobb.