Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Ekvationen har ingen färdig lösning

Med den kunskap vi i dag har finns inget svar på klimatfrågan. Det vi kan göra är framför allt att utveckla och använda effektivare teknik.

För människor som älskar rätlinjigt tänkande lämnar klimatfrågan egentligen bara två alternativ: Den ena är förnekelsens väg. Om allt är en bluff finns inget problem och inget behov av anpassning.

Den andra är den radikalt civilisationskritiska vägen. Om en drastisk minskning av växthusgaserna upphöjs till det överordnade målet blir saken intellektuellt sett enkel. I stället för avvägningar mellan sådant som är värdefullt för människor i dag och en risk på längre sikt för allvarliga konsekvenser av en stigande medeltemperatur får vi en enda måttstock. Människan förvandlas till en restpost. Hon får helt enkelt finna sig i de konsekvenser som klimatpolitiken får för hennes livsvillkor.

Om man varken vill sticka huvudet i sanden eller är beredd att accepterar en drastisk politisk kursomläggning så står man däremot inför ett frustrerande problem. Hur man än närmar sig klimatekvationen så har den med det vi vet i dag ingen realistisk lösning.

I teorin kan man naturligtvis tänka sig ett globalt bindande avtal som sätter ett pris på utsläpp av växthusgaser som är tillräckligt högt för att de uppsatta klimatmålen ska kunna nås. En gemensam global politik skulle ha fler poänger. Det skulle sannolikt vara lättare att få människor att acceptera uppoffringar om de visste att alla andra också bidrog. Risken för att priset på koldioxidutsläpp hamnade onödigt högt skulle också bli mindre om alla världens länder var inordnade i samma system.

Problemet är inte av logisk utan praktisk art: De förhandlingar som förts inom FN:s ram tyder inte på att denna typ av global lösning ligger inom räckhåll. Vad gör vi då? Ska Sverige gå före och på så sätt försöka inspirera andra att följa efter?

Två rapporter som kom i veckan visar att även den vägen är problematisk. I den ena rapporten ifrågasatte Riksrevisionen att den trafikökning som förutsätts i den nuvarande infrastrukturplaneringen är förenlig med de utsläppsmål som regeringen har satt upp.

I den andra, som gjorts på uppdrag av Expertgruppen för miljöstudier, analyserades själva idén att ett land eller en grupp av länder ska gå före. Det finns en hel del forskning som belägger att individer påverkas av sin omgivning och kan bli mer generösa när andra agerar altruistiskt. Men blir ett land mer villigt att minska sina koldioxidutsläpp bara för att det finns andra som driver en sådan politik? Det är inte alls säkert, i synnerhet som andras utsläppsminskningar också gör det mer lönsamt att åka snålskjuts. EMS-rapporten utmynnar i slutsatsen att vi helt enkelt inte vet om det är meningsfullt att försöka gå före.

Hoppet står i realiteten till den tekniska utvecklingen. Ett plötsligt, avgörande genombrott som förändrar energi- och klimatekvationen är inte omöjligt – men heller inte något man lugnt kan förutsätta ska inträffa. Först och främst gäller det att utnyttja ett otal mindre förbättringar som steg för steg kan effektivisera energianvändning, energiproduktion och logistik.