Huvudledare

En allvarlig påminnelse

Var har vi ryssen?
Var har vi ryssen? Foto: LOTTA HARDELIN

Sedan kalla kriget har svenska försvarsbeslut präglats av ett slags modernistiskt tänkande, en idé om att världen hela tiden rör sig framåt, aldrig i cirklar, och att hoten därför ser radikalt annorlunda ut än i det förgångna.

Det är både rätt och fel tänkt. Det är klokt att inte stirra sig blind på enskilda historiska skeenden och inte satsa alla resurser på att förhindra att just dessa upprepas.

1930-talets Tyskland är inte nyckeln till att förstå situationen i dagens Europa. Kalla kriget är slut. Nya säkerhetshot har uppstått, inte minst den globala terrorismen.

Men det som nu sker, med återkommande ryska kränkningar av svenskt luftrum och den i skrivande stund pågående ubåtsjakten i Stockholms skärgård, påminner om att svensk försvarspolitik har gått världsutvecklingen i förväg.

Hotet från öst försvann inte med Sovjet­unionens undergång. Globaliseringen har inte raderat försvarspolitikens uppgifter i närområdet. Svenska politikers tal om ”moderna hot” har tyvärr inte fungerat tillräckligt avskräckande på de ”omoderna hoten”.

Den fundamentala ideologiska motsättning som var bränsle under kalla kriget finns inte längre. Men i stället har Rysslands nationella intressen och Vladimir Putins självbild och ambitioner efterträtt den kommunistiska imperialismen. Dagens Ryssland är både oberäkneligt och hänsynslöst – vilket annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina har visat.

Ukraina har brutalt fråntagits sin självbestämmanderätt. I stället för det planerade närmandet till EU, med allt vad det skulle ha inneburit av demokratisk utveckling och välståndsökning, är det ukrainska folket nu fångat i ett inbördeskrig som lägger beslag på all politisk och ekonomisk energi.

Det är samma Ryssland som ständigt flyger lite för nära eller till och med innanför Sveriges gränser. Det är samma Ryssland som sannolikt har skickat en ubåt långt in i Stockholms skärgård.

Det är som att vi i helgen kastades tillbaka till 1980-talet, men med ännu sämre förutsättningar än på den tiden att leta reda på det som rör sig under ytan. Många militära fartyg har fått vara ute och röra på sig, men det finns inte längre några helikoptrar som kan hjälpa till att lokalisera den ryska ubåt som tros befinna sig på svenskt territorial­vatten.

Nedrustningen av det svenska försvaret har skett inom ett paradigm bestående av lika delar högmod och defaitism. Å ena sidan har risken att Ryssland anfaller Sverige bedömts som minimal, å andra sidan har det konstaterats att om Kreml beslutade sig för att anfalla Sverige skulle vi inte ha någon chans att försvara oss ens om vi stärkte vårt försvar avsevärt.

Denna i och för sig korrekta analys har ansetts legitimera en nedmontering av det territoriella försvaret till förmån för ett så kallat insatsförsvar. På senare år har visserligen insikten om att vi kanske åtminstone borde kunna markera mot intrång så sakta börjat sjunka in, och att det är vår plikt att kunna komma våra grannländer till undsättning. Men resurserna har ingalunda motsvarat insikten.

Om det nu visar sig, vilket allt tyder på, att en ubåtsoperation har ägt rum inte långt från svenskt fastland, bör det bli en varningsklocka.

Givetvis ska denna händelse, lika lite som andra enskilda händelser, ligga till grund för en drastisk omläggning av den försvarspolitiska kursen. Men den bör sättas i sitt sammanhang, där den bara kan bekräfta att det behövs ett nytt slags allvar och en ny ödmjukhet i försvarspolitiken. Försvarsberedningarnas prognoser har inte förhindrat Putin att bete sig alltmer aggressivt och ingen vet vad han kommer att göra i framtiden.

Det är dags att slutgiltigt ta farväl av kalla krigets neutralitetspolitik. Storvulna ord om ”Sveriges roll i världen” väger lätt om vi i vår del av världen inte ens fullt ut deltar i det enda militära samarbete som kan garantera att Putin inte lägger beslag på vadhelst han får lust till.