President George W Bush kan räkna med ett betydligt varmare mottagande i dag än vid hans senaste besök i Europa. Åtskilligt har skett sedan han blev omvald. Den besvikelse som fanns i många europeiska länder över att John Kerry inte lyckades hela vägen, förbyttes snabbt till en insikt om att ett tätare samarbete är nödvändigt oavsett vem som bor i Vita huset.
Nu märks en vilja att laga åtminstone en del av det som gått sönder. Ett tydligt exempel gavs när unionens utrikespolitiske representant Javier Solana hävdade att EU måste inse att USA inte kommer att tillträda stadgan för den permanenta brottmålsdomstolen. Han efterlyste pragmatism och talade om att söka konstruktiva lösningar. Det håller inte att bara klaga, tycktes han mena.
Bush å sin sida har talat i ett helt annat tonläge sedan november. Inför resan till Europa framhöll han behovet av diplomati och nödvändigheten av starkare relationer över Atlanten. Han sade att EU och USA bör tala med en röst med iranierna och betonade att han ville samarbeta med européerna för att få Syrien att fatta "rationella beslut". På likartat sätt har utrikesminister Condoleezza Rice uttryckt sig.
De gemensamma utmaningarna är stora. Nato, som genomgått anmärkningsvärda förändringar sedan det kalla krigets slut, letar alltjämt efter sin rätta roll. Något hårdraget kan sägas att amerikanerna ser alliansen som ett militärt verktyg medan européerna gärna vill att Nato ska vara en politisk mötesplats.
Frågan fick ytterligare aktualitet sedan den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder nyligen framhöll att Nato inte längre är det centrala forumet för en transatlantisk dialog. Hans medarbetare skyndade sig att förklara att kanslerns syfte var att rädda alliansen, men en oro började sprida sig.
Det är en oro som främst märks hos de Natomedlemmar som står utanför EU. "Norge riskerar att bli politiskt marginaliserat", framhöll exempelvis Aftenposten i en kommentar.
Och kanske är EU på väg att spela en större roll. Det faktum att president Bush ska besöka kommissionen uppfattas som symboliskt. Det ses som ett amerikanskt erkännande av att den europeiska integrationen är värdefull (något som Condoleezza Rice också betonade under sitt Europabesök).
Ryssland är en särskild utmaning. Utvecklingen, där president Vladimir Putin lagt alltmer kontroll och makt i egna händer, går i stor utsträckning åt fel håll. Och för Bush blir mötet med den ryske kollegan senare i veckan ett verkligt test för hans stora ord om demokrati och frihet. Det är, framhålles det, en sak att tala demokrati med sina egna anhängare på hemmaplan. Det är något helt annat att göra det med Putin.
Nordkorea är en huvudvärk, liksom Iran och Syrien. Fredsprocessen i Mellanöstern håller på att få en nystart. Relationen till Kina står på dagordningen, inte minst EU:s planer på att häva vapenembargot. Irak finns där, liksom klimatfrågan, FN:s reformering och internationella domstolars status.
Och, sägs det, i dag har EU:s ledare faktiskt möjlighet att påverka de amerikanska vägvalen. Den krasse kan framhålla att detta har sagts förr, inte minst under förspelet till Irakkriget.
Men USA hade bestämt sig, och från Europa hördes under Bushs första mandatperiod mest ett högljutt klagande på amerikansk dominans och arrogans. De konkreta alternativen lyste med sin frånvaro.
Kanske är det annorlunda denna gång. Kanske finns nu en amerikansk motpart som är beredd att lyssna, och kanske finns det en europeisk union som har något att säga.
DN 21/2 2005