Det är inte svårt att hitta förlorare i det politiska spelet om begreppet arbetsförmåga. Rege- ringen förstås, som har fått på skallen av den samlade oppositionen, inklusive SD. Och som nu mot sin vilja tvingas återinföra formuleringen om att arbetsförmågan ska prövas mot ”förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Ut åker formuleringen från 2008 om ”förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden”. Det är varken något att bejubla eller begråta.

För i praktiken är det ingen skillnad på begreppen. Det framkommer av såväl Försäkringskassans analys som en genomgång av rättsläget och de fall som förvaltningsrätt och kammarrätt avgjort.

Skillnaden består huvudsakligen i vad politikerna fyllt orden med. Alla fyra oppositionspartier är av olika skäl emot nuvarande politik utan att gemensamt vara för någon annan. I torsdagens P1 Morgon fick alla utom SD – som SR säkert till de andra partiernas glädje missade att bjuda in – chans att ge sin bild av den strid som de ytligt sett kan tyckas ha vunnits.

Tomas Eneroth (S) slog in på den maktpolitiska linjen och förklarade att detta bara var början för minoritetsregeringen. Fler förändringar var att vänta, vilket i praktiken betyder att Socialdemokraterna ämnar göra upp med Sverigedemokraterna. Mona Sahlins löfte från valrörelsen om att S inte skulle ta i SD ”med tång” var denna morgon långt borta.

Wiwi-Anne Johansson (V) valde i samma sändning att slå in på mytlinjen. Hon hävdade att en person som är sängbunden men som bara kan röra en hand och en arm enligt nuvarande lag skulle kunna klassas som arbetsförmögen. Historier som dessa har cirkulerat länge. Men en genomgång av samtliga domar till utgången av 2011 visar inga fall av sängliggande alls.

Försäkringskassan skriver i ett svar till regeringen att tolkningen av rätten till sjukpenning blivit ungefär densamma vid den ena såväl som den andra formuleringen. I båda fallen handlar det om jobb som ska vara både tänkbara, möjliga och hyfsat ”normala”. Alltså inte om att förlamade ska skriva deckare med en hand eller flyga runt viktlösa i en rymdraket.

Den underliggande frågan, som skvalpar under denna pseudodiskussion, är i vilken mån människor ska tvingas byta jobb, bransch och kanske bostadsort på grund av sjukdom och olyckor. Ska en 60-årig neurokirurg som blivit darrig och därför inte bör stå med skalpellen i människors hjärnor tvingas söka jobb på Pressbyrån om inte arbetsgivaren hittar andra lämpliga arbetsuppgifter åt honom? Hur är det med en 23-årig prima ballerina som ådragit sig en knäskada som hindrar henne från att dansa resten av livet?

Den som anser att den egna försörjningsplikten är överordnad yrkesidentiteten svarar ja på dessa frågor, men inser samtidigt att inte minst det första exemplet illustrerar hur svårt det är. Med ett fyrkantigt regelverk kommer människor sannolikt att bli både förödmjukade och arbetslösa.

Det är därför som oppositionen också denna dag av skenbar seger är förlorare. De fyra partierna har knäppt regeringen på näsan men har sakpolitiskt inte fört denna svåra fråga en meter närmare en lösning.

Förlorare är också de 3 000 sjukskrivna som det handlar om. I sak lär inget förändras för dem, men förvirringen och osäkerheten om vad som verkligen gäller har säkert ökat med denna skenmanöver.

Det som verkligen skulle behövas är ett nytt och väl definierat arbetsförmågebegrepp. I väntan på det får vi tydligen finna oss i att se politiken från dess sämsta och mest populistiska sida