Det sägs ibland att demokratiska rättigheter inte mättar några munnar. Att människor som saknar både mat och frihet sannolikt tycker att det är viktigare att ha något att sätta fram på matbordet än att man får yttra sig fritt. Måhända är det så. Men så ser inte valen ut. Sambandet är i ofta det omvända. I länder där det råder yttrandefrihet tycks nöden mindre.

Det här framkommer av Afrobarometerns studie om demokrati och fattigdom som presenterades i går på ett Sida-seminarium. Undersökningen var den fjärde i ordningen där medborgare i ett antal afrikanska stater utfrågas om sin syn på demokrati och livsvillkor. Från första undersökningen för drygt tio år sedan har antalet studerade länder vuxit och ligger i dag på 20. Men någon fullständig kartläggning är det förstås inte.

Nordafrika finns inte representerat med något land vilket är synd inte minst efter det folkliga upproret i Tunisien. Det är i den nordafrikanska regionen spänningarna mellan ett framtida demokratiskt kontra auktoritärt styre är som störst. Att få veta vad folket vill hade onekligen varit spännande.

Det är riskabelt att dra slutsatser om kontinenten utifrån ett snittvärde hämtat från mindre än hälften av länderna. Också siffrorna inom gruppen visar på stora skillnader nationerna emellan. Men med detta sagt får man ändå konstatera att medborgarna – till skillnad från många av dess ledare – inger hopp. 70 procent av de tillfrågade i länderna vill ha demokrati. Och det är högsta siffran sedan mätningarnas början. Motsvarande kurva visar att motståndet mot auktoritärt styre ökar.

Det är trots allt något att glädjas över som en motbild till alla varningar om hur islamisterna breder ut sig. Betydligt större är uppenbart viljan till demokrati.

Det finns ett likartat mönster i frågor som rör välstånd och demokrati. I topp hamnar tämligen konsekvent länder som Botswana, Sydafrika och Kap Verdeöarna. Och i botten Zimbabwe, Mali och Madagaskar. I snitt har fattigdomen fallit en aning från mätning till mätning. Men det finns också länder där utvecklingen gått bakåt. Tydligast utmärker sig Zimbabwe.

Fattigdomskurvan under Mugabes terrorvälde visar hur nöden under de senaste tio årens vanstyre blivit värre och värre. Tillbakagången är rejäl, trots alla biståndsmiljarder som pumpats in i landet.

Man kan förstås fråga sig hur siffran skulle sett ut om Zimbabwe inte fått alla biståndspengar. Det är ingalunda självklart att situationen skulle varit värre. Kanske hade pengarna då inte räckt för Mugabe att avlöna sin militär, kanske hade folket precis som det tunisiska kunnat resa sig och driva landets tyrann på flykt. Kring detta kan vi bara spekulera.

Förändring mot mer av politisk frihet är starkt kopplad till minskad fattigdom, summerar Afrobarometerns analytiker. Detta är viktigt att ha i huvudet när omvärlden betraktar de länder på kontinenten som riskerar att gå i fel riktning. Just nu är det Elfenbenskusten där den förlorande presidenten vägrar lämna ifrån sig makten och där förhandlare till och med diskuterar ett samregerande med den förlorande parten. Det vore ett demokratiskt steg bakåt. Och därmed sannolikt också ett steg mot ökad fattigdom.

Under begreppet bistånd ryms väldigt mycket mer än matsändningar och pengar. Till exempel bistånd för att främja den demokratiska utvecklingen. Lovvärt, men svårt. Också här finns skäl för Sverige och andra biståndsgivare att fråga sig i vilken mån man förstärker eller förlamar en demokratisk utveckling som redan är satt i rörelse.