Litteraturen kan bli nästa krisbransch. Det behövs en framåtriktad politik som tar vara på de nya tekniska möjligheterna och samtidigt värnar kvalitetslitteraturen.
Fram till för några år sedan såg det tämligen ljust ut. Det gavs ut både fler böcker och fler titlar än någonsin och svenskarna köpte rekordmånga pocketböcker. Men i dag framstår litteraturen som alltmer av en krisbransch. Precis som när det gäller bilindustrin finns det fortfarande efterfrågan på den produkt man tillverkar. Men hur många tillverkare som ska kunna överleva på marknaden och vilken teknik man ska använda är ytterst osäkert.
Konkurrensen har hårdnat och förlagen skär ned antalet titlar. Den digitala tekniken håller på att stöpa om marknaden. Vi kanske ännu går till bokhandeln för att titta på böcker, men vi köper dem alltmer på nätet. Samtidigt kommer läsplattorna på bred front, vilket knappast kommer att slå ut den traditionella boken men väl påverka vårt sätt att införskaffa och läsa texter.
Den goda litteraturen kommer alltid att överleva. Den som oroar sig för västerländsk kulturskymning kan hämta tröst hos den franske artonhundratalsförfattaren Paul de Kock. Med sina lättsamma romaner om medelklassens erotiska liv var han under sin livstid långt mer populär än Balzac, Flaubert och Hugo. Ändå är han helt bortglömd i dag, medan romaner som ”Madame Bovary”, ”Samhällets olycksbarn” och ”Kusin Bette” ännu läses, diskuteras och omvandlas till film och teater.
Däremot är det långt ifrån självklart att kvalitetslitteraturen kommer att hitta fram till en bred krets av läsare. Det har skett stora förändringar i den kultursfär som traditionellt har omgett och stöttat litteraturen. Det är inte längre självklart att utlåning av böcker är bibliotekens huvuduppgift. Och litteraturkritiken har inte längre samma framskjutna roll i det offentliga samtalet som den en gång haft.
Om inte böcker bara ska bli en fråga om konsumtion och underhållning, om vi tror att vi kan lära oss något om oss själva och vårt samhälle genom romaner, fackböcker och poesi – då måste det finnas bra samlingsplatser och skickliga vägledare in i denna värld.
Sveriges författarförbund (SFF) har i dagarna lagt fram ett förslag till hur en ny svensk litteraturpolitik skulle kunna utformas. Även om det delvis är en typisk facklig kravlista som framför allt handlar om mera pengar från staten finns här en rad goda förslag och tankar som är värda att vidareutveckla.
Ett viktigt förslag är att staten satsar på en digitalisering av svenska böcker som inte längre är i tryck. På sikt, menar Författarförbundet, kommer detta att bli en lönsam affär och tror att upphovsrättsfrågan kan ordnas genom avtalslicenser. En annan god tanke är att svenska universitet bör upprätta författar- och översättarprofessurer. Inte för att akademisera författarna, men för att få in deras erfarenhet och kompetens i högskolan. Många lärare och forskare är tyvärr sorgligt oförmögna att hantera svenska språket.
Samtidigt anser SFF att det är viktigt att skapa rimliga villkor för författaryrket. De flesta kommer aldrig att bli rika på sitt skrivande, men deras vardag skulle kunna göras drägligare.
Man skulle till exempel sänka skatten på royalties. Det gynnar förvisso framgångsrika popmusiker men gör det också möjligt för mindre framgångsrika konstnärer att leva på sitt skapande. Dessutom borde man se över sjukförsäkringsregler och pensioner för dessa yrkesgrupper.
DN 1/3 2010