Attacken mot Israels ambassad i Kairo höll på att sluta i ett blodbad. Incidenten påminner om att Egyptens väg mot demokrati inte är given.
Stormningen av den israeliska ambassaden i Kairo natten till lördagen var ett flagrant brott mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Det var också en obehaglig påminnelse om att den egyptiska revolutionen fortfarande står och väger.
Men i bedrövelsen medförde den också några goda nyheter. Det visserligen sena, men ändå resoluta, ingripandet av egyptiska kommandosoldater förhindrade ett blodbad. Det var enligt flera källor bara en metalldörr som skilde sex beväpnade israeliska säkerhetsvakter och den uppretade mobben. Om demonstranterna tagit sig igenom hade dödssiffrorna stigit och relationerna mellan Israel och Egypten utsatts för ännu hårdare påfrestningar.
Nu förhindrades konfrontationen och regeringarna i både Kairo och Jerusalem reagerade med behärskning. Egypten fördömer attacken mot ambassaden och lovar att förstärka skyddet av beskickningarna i landet. Israel talar om vikten av samarbete och bevarad fred. De båda länderna sägs också redan arbeta tillsammans för att återinsätta den evakuerade israeliska ambassadören i Kairo så snart som förutsättningarna finns.
Samtidigt går det inte att blunda för att den arabiska våren kommer att innebära stora utmaningar för relationen mellan Israel och dess grannar. Inte minst i Egypten finns en uppdämd vrede mot Israel som på många håll tar sig uttryck i ren antisemitism. Under Hosni Mubarak tilläts de stämningarna sällan att komma upp till ytan, annat än i de statskontrollerade medierna.
Nu vädrar landets Israelhatare morgonluft. Nya antiisraeliska stämningar har piskats upp, inte minst sedan både israeler och egyptier dödades i en attack vid gränsen för en knapp månad sedan. Den mur som då byggdes upp som skydd för Israels Kairoambassad revs ned vid helgens protester.
Det finns farhågor om att de arabiska folken när de väl gjort sig av med sina tyranner ska vända blicken mot Israel. I Egypten är militären den stora garanten för att den fred ska hålla som säkrades i Camp David-avtalet 1978. Men vilket inflytande militären kommer att få i det nya Egypten, och vilket inflytande den förtjänar, är mycket ovisst.
Samtidigt har Israels diplomatiska relationer till Turkiet försämrats i efterspelet till blodsutgjutelserna vid fjolårets Ship to Gaza. Vid sidan av Egypten har just Turkiet varit landets viktigaste partner i regionen. Att landet nu upplever sig alltmer trängt underströks i ett försonande uttalande av premiärminister Benjamin Netanyahu i helgen. Där lovade han att Israel skulle sträva efter att bevara freden med Egypten, tina upp förbindelserna med Turkiet och fortsätta arbeta mot fred med palestinierna.
Hittills är den arabiska våren en källa till glädje och optimism. Att diktatorer störtas är ett gott i sig, och människors törst efter frihet förtjänar allt stöd. När EU och USA nu ska etablera relationer till de nya regimerna är det inte desto mindre viktigt att det stödet kopplas till fortsatta demokratiska reformer, motstånd mot radikal islamism och en fortsatt fred med Israel.
Det optimistiska scenariot är att tyrannerna i Mellanöstern fortsätter att falla, att tidigare diktaturer demokratiseras, islamisterna försvagas och extrema organisationer som Hamas och Hizbollah marginaliseras. Palestinierna återvänder till förhandlingsbordet i positiv anda och Israel släpper sina dogmer om bland annat Jerusalem och bosättningar.
En lösning av den palestinska frågan skulle förmodligen dämpa de antiisraeliska stämningar som ledde till våldet i Kairo. Men det är ingen garanti för ett fredligt och demokratiskt Egypten.