Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

En chansning på frihet

Foto: Pablo Martínez Monsivais AP

DN 22/3 2016. Barack Obama firar tövädret genom att besöka Kuba. Embargopolitiken har inte fungerat och det är dags att pröva något nytt. Men vägen till demokrati är osäker.

Förbindelserna mellan länderna bröts strax efter den kubanska revolutionen 1959. USA:s handelsembargo har varat i över ett halvt sekel. Kalla kriget tog slut, men levde kvar mellan Washington och Havanna. När Barack Obama landade på Kuba var det första besöket av en amerikansk president sedan 1928. Historiskt är det onekligen.

Tövädret inleddes i december 2014. Obama kan inte upphäva embargot, det kräver ett kongressbeslut som inte är särskilt sannolikt, men han har lättat vissa handelsrestriktioner. Reguljärt trafikflyg gör det lättare att resa dit, och det går att ringa direkt. Ambassaderna är i gång igen. Kuba har tagits bort från listan över stater som sponsrar terrorism. På tisdagskvällen ska Obama både se på baseboll med sin kollega Raúl Castro och hålla tal.

Oklart är dock hur många som får höra det. Kuba förblir en enpartidiktatur. Teoretiskt borde öppnare kontakter leda till demokratisering och marknadsekonomiska reformer, men erfarenheten är blandad. I Kina och Vietnam finns investeringsmöjligheter men ingen frihet. Några tecken har heller inte synts på att de kubanska kommunisterna skulle vara redo att lossa greppet.

Privata restauranger och butiker är numera tillåtna i mindre skala. Men det kallas inte liberalisering utan uppdatering av ”den socialistiska modellen”, och är mer ett sätt att skaffa staten inkomster än att uppmuntra driftiga entreprenörer. Och modellen är fortfarande repression. Yttrandefrihet och oberoende medier existerar inte.

I fjol, alltså efter avtalet med USA, gjordes minst 8 000 politiskt motiverade gripanden. De första två veckorna av mars i år arresterades flera hundra personer. Några timmar före Air Force Ones ankomst på söndagen slog polisen till mot kvinnor som demonstrerade för sina mäns eller söners frigivning. Dagen före togs en av de människorättsaktivister Obama har lovat att träffa i förvar.

Presidentens nya linje innebär att låta kubanerna bestämma sitt eget öde, vilket låter bättre än det är eftersom polisstaten står i vägen. Han har ändå goda skäl för kursbytet. Isoleringen av Kuba har inte fungerat, däremot tjänat som ursäkt för regimens förtryck. Den har skadat USA:s relationer med övriga Latinamerika, som unisont är emot embargot. Dags att pröva något annat.

 

Presidentens nya linje innebär att låta kubanerna bestämma sitt eget öde, vilket låter bättre än det är eftersom polisstaten står i vägen.

 

Obama räknar in Kuba bland sina utrikespolitiska framgångar. Där finns även exempelvis kärnteknikuppgörelsen med Iran och frihandelsavtalet i Stillahavsområdet. Gemensamt är att slutbetyget måste dröja. USA har dessutom haft större frågor än Kuba att ägna sig åt. Mellanöstern är ett brinnande kaos där extremismen frodas. Putins Ryssland har flera gånger fått Obama att hamna på fel fot. Kinas utmaning är besvärlig att hantera.

Diplomati utan ultimatum, som på Kuba, är en del av Obamas metod. En annan är hans skepsis mot militära ingripanden. 2011 formulerade han ett antal principer. Om USA:s säkerhet verkligen hotas ska trupper sättas in oavsett vad omvärlden tycker. Ekonomiska eller humanitära skäl kan motivera interventioner, men de ska i så fall begränsas i tid och omfattning och åtnjuta brett internationellt stöd.

I en omtalad artikel i tidskriften The Atlantic ger Obama uttryck för sin frustration över att allierade i både Europa och Mellanöstern gör för lite för att hjälpa till med ordningen på klotet. Han har inget till övers för politiska motståndare eller experter som påstår att amerikanerna kan få som de vill bara presidenten är tillräckligt bestämd. Och han hävdar sin rätt att kunna kritisera ett land utan att vara skyldig att invadera det.

Det finns fördelar med Obamas eftertänksamhet, på Kuba och annorstädes. Samtidigt liknar hans strategi ofta önsketänkande. Islamiska staten är inget lätt problem att handskas med, men hur terrorrörelsen ska förgöras (som han lovat) är ytterst diffust.

Utrikespolitiken spelar som vanligt en begränsad roll i den amerikanska valkampanjen. Hillary Clinton stöder Obamas linje om Kuba, medan hon har låtit mer benägen till militära medel i Mellanöstern. Hur Donald Trumps utrikespolitik skulle se ut kan ingen gissa. Han har inte kritiserat Vita huset när det gäller Kuba, men tänker sig en mur mot mexikanska invandrare som skulle alienera varje latinamerikan.

Raúl Castro säger att han ska lämna presidentposten 2018. Det är säkert en nödvändig förutsättning för ett friare Kuba, men ingen garanti. Obamas besök kan tolkas som en belöning till diktaturen. I bästa fall är det början till något nytt.

DN Ledare. 22 mars 2016

Signerat. Erik Helmerson: Breivik borde sluta gnälla

Anders Behring Breivik har tre rum med dvd-spelare, playstation och spinningcykel – ändå har han mage att gnälla, konstaterar Erik Helmerson.

Fler ledarartiklar. Till DN Ledare

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.